Vinterfolket

Jag har varit ute på resa.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.

Som jag tidigare skrivit om har jag nyligen läst Stephen Kings Jurtjyrkogården utan att vara särskilt imponerad. Den relativt nyutkomna Vinterfolket har en liknande historia, den största skillnaden mellan dem är att Vinterfolket faktiskt är bra.

Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.

Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.

Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.

Manliga författare

Jag har under hösten läst ganska många böcker.
Någonstans kring oktober-november slumpade det sig så att jag läste ett flertal manliga författare i följd. Missförstå mig inte, det är inte alls en ovanlighet att jag läser böcker som är skrivna av män, min fördelning brukar utan ansträngning hamna på ca 50/50. Men just den här gången så var flera av böckerna jag läste efter varandra så tydligt skrivna av män. Grabbiga, liksom.
Jag kan ta ett visst mått av grabbighet, naturligtvis. Särskilt när den är ett medvetet inslag, som jag nog tolkar att det är i den första av dessa böcker jag läste, nämligen Rörelsen av John Ajvide Lindqvist. Det betyder dock inte att jag inte reagerar på den och tycker att den är aningen i vägen.

Än värre blev det när jag sedan plockade fram Onda boken av Kaj Korkea-aho, en bok jag dessutom sett fram emot att läsa. Där kändes grabbigheten inte alls reflekterad, utan snarare som en spegling av författarens världssyn, där kvinnor är statister och funktioner och män inte kan säga en enda mening utan att få med åtminstone ett par könsord. Att läsa sådana böcker som kvinna får mig att känna mig exkluderad, förbisedd och det är tämligen obehagligt.

När jag sedan läste Färjan av Mats Strandberg, som jag inte tänker beskylla för att vara grabbig, men som jag ändå inte alls tyckte om, så bestämde jag mig för att sluta läsa manliga författare. Inte för alltid, men för resten av året. Ett par månader så där, det borde man ju klara.

Man klarar av det, kan jag intyga, men det har inte varit helt enkelt. Främst för att det faktiskt utkommer böcker skrivna av män hela tiden som jag blir sugen på att läsa, sådana det talas om och sådana det är lång kö på på biblioteket och som man är glad om man får tag på över huvud taget. Jag måste erkänna att jag inte följt det slaviskt, kanske framför allt för att jag gärna går på känsla när jag väljer vilken bok jag vill läsa, och helst inte följer rationella beslut. Så det har varit en utmaning. Å andra sidan har jag fått läsa en del kvinnliga författare som jag är verkligt glad över att jag stiftat bekantskap med, inte minst det polska geniet Olga Tokarczuk som jag hoppas få anledning att återkomma till längre fram.

När det nya året börjar ska jag släppa läsandet helt fritt igen. Jag ser fram emot det, och jag ser fram emot att hitta nya manliga författare som faktiskt skriver för mig. Också.

Himmelstrand

Redan tidigt i John Ajvide Lindqvists roman Himmelstrand förstår man att det inte kommer finnas en naturlig förklaring.
Det finns inget sätt att komma undan, att fyra husvagnar från samma campingplats i närheten av Trosa plötsligt förflyttats till en värld där ingenting, inte ens solen, existerar förutom en evighetslång gräsmatta, går inte att förklara bort i en handvändning.
Det är en bra premiss för att skapa skräck.
Ajvide Lindqvist placerar från första sidan sina karaktärer i en värld som han själv har skapat helt och hållet och som läsare känner man sig lika utlämnad som karaktärerna till författarens vilja och nycker. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, att släppa kontrollen över allt.
I den sollösa världen försöker karaktärerna kartlägga resurserna, gränserna och varandra. Tar gräsmattan verkligen aldrig slut? Är de säkra på att innehavarna av husvagnarna är de enda som befinner sig där? Och hur ska de förhålla sig till varandra?

Jag är inget generellt fan av John Ajvide Lindqvists litteratur, vilket jag tidigare skrivit om, men jag tycker väldigt mycket om hans tidigare roman Människohamn som jag har läst upprepade gånger. Det jag kanske främst gillar med den boken är vardagligheten, hur skräcken letar sig in i det vanliga livet. På så vis är Himmelstrand en motsats, här är det snarare vardagslivet som måste uppstå ur skräcken. Det finns saker som kvarstår även när de kastas ut i det okända, vardagliga behov som skär sig mot den situation de befinner sig i men som kanske av just den anledningen blir mer betydelsefulla.
Det funkar. Jag gillar Himmelstrand, kanske främst för absurditeten. Titeln är lånad av låtskrivaren Peter Himmelstrands efternamn, vars låtar är de enda som spelas från radioapparaten i världen med den oändliga gräsmattan. Varför då, kan man fråga sig. Inget svar är bättre än något annat.

Självfallet blir ingenting enkelt. Kampen för att hitta tillbaka till den vanliga världen är hård och kantad av deras innersta rädslor. Det finns inget sätt att förutsäga historien. Och det är kanske min starkaste skräck.