Död och lidande - historiska fackböcker

Det händer ibland att jag fastnar i genres. Det känner säkert många igen sig i, att man i perioder bara läser en sorts böcker. Ibland till och med samma författare, men det är ovanligt för mig. Även om jag har haft perioder där jag plöjt deckarserier av till exempel Liza Marklund och Håkan Nesser och ingenting har fått komma emellan.

Nu var det väldigt länge sedan jag läste deckare, trots att det länge var en genre jag alltid kände att jag kunde luta mig tillbaka på. Anledningen till detta är att jag har hittat en helt annan underkategori böcker - nämligen idéhistoriska faktaböcker.

Det började för ett år sedan. En kompis till mig hade länge tipsat om en bok som jag under semestern äntligen tog mig tid till, den var nämligen ganska omfattande i sidantal. Dessutom stod den på jobbets Historia-hylla för faktaböcker och jag är ju ingen storläsare av facklitteratur, så jag gruvade mig lite inför läsningen.
Dagen innan jag skulle åka iväg en vecka började jag så smått läsa i boken. Det var Håkan Håkanssons augustprisnominerade bok om Johan Bure Vid tidens ände. Jag hade inte alls tänkt ta den med dit jag skulle eftersom den skulle fylla överdrivet mycket av bagaget. Men jag fick tänka om.
När jag väl hade börjat läsa i boken, som handlar om människans syn på tillvaron och världen under 1600-talet, kunde jag inte sluta. Den följde med på resan och jag bodde i boken under stora delar av vistelsen.
Vid tidens ände är en fantastisk bok. Och det slutade inte där.

En vecka senare under sommaren bodde jag i Dalarna med familjen. Det regnade flera av dagarna. Det gjorde mig ingenting. Till den veckan hade jag nämligen inte ens tvekat att ta med Dick Harrissons tillika omfattande historiska faktabok om digerdöden under främst 1300-talet i Europa och Sverige, Den stora döden.
Jag var fast i genren.

Jag tycker mycket om historia, särskilt den mer moderna, ca 1600 och framåt. Men det gäller inte allt som hänt i historien, jag intresserar mig absolut främst för den smutsiga delen, den som handlar om ond bråd död, häxjakter, sjukdomar, straff, ockultism osv.
Som tur är finns det en författare som är perfekt - mer än perfekt! - att läsa när det suget sätter in.

Jag har i dagarna avslutat läsningen av historiken Annika Sandéns bok Bödlar. Den handlar, precis som titeln låter avslöja, om bödelsämbetet. Det är Sverige 1600-tal (bland annat), det är blod och hemskheter men det är också en insyn i hur livet faktiskt såg ut. Då.
Sandéns bok är mer spännande än någon deckare jag någonsin läst, den är otroligt bra, lättläst i den bästa bemärkelsen och helt omöjlig att lämna ifrån sig. Ett kap för alla som jag.

Deckarna får helt enkelt korgen, för verkligheten överträffar dikten och Annika Sandén har skrivit fler böcker så jag har att göra även i framtiden.

Expeditionen - min kärlekshistoria

Några dagar innan nyårsafton inhandlade jag Bea Uusmas bok Expeditionen - min kärlekshistoria. Jag hade tänkt läsa den stora, påkostade illustrerade versionen men nu blev det istället pocketutgåvan, främst för att den fanns så tillgänglig på Pocketshop Arlanda och jag behövde något att läsa på resan. Bokpärmens fram- och baksida var fulla av översvallande positiv kritik. Jag hade redan bara hört gott om den, för att inte tala om att den för lite mer än ett år sen vann Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har aldrig tvekat om att jag kommer gilla den.

Jag tycker mycket om Expeditionen, men det är inte främst texten jag tycker om. Snarare är det att texten alls finns som jag gillar. Texten är skriven enbart på grund av författaren Uusmas egen extrema nyfikenhet i frågan om vad de tre deltagarna i Andrée-expeditionen dog av. Jag tilltalas mycket av det personliga drivet i efterforskningarna, särskilt som de är utomordentligt påkostade både vad det kommer till pengar, tid och engagemang. Det är få stenar Bea Uusma inte vänder på, det finns inga platser hon inte besöker för att få reda på allt det hon vill få reda på, allt ifrån museiarkiv i Gränna till egentligen oåtkomliga öar i Norra ishavet.

Det är en fin text. Det enda jag egentligen har att invända mot boken är att den skulle kunna bestå av så mycket mer. Varför redovisas till exempel inte mötena med de dödas efterlevande släktingar? Jag vill veta mer om hennes metoder, följa henne mer på djupet i hennes sökande efter svar. Det kan vara en fråga om förväntningar, jag betraktar Expeditionen som en form av reportage (fast ett subjektivt sådant) och därmed förväntar jag mig också full redovisning av fakta. Expeditionen - min kärlekshistoria är inte särskilt lätt att kategorisera, den är snarast en form av essä, en blandning mellan fakta och personliga åsikter och tolkningar. Det finns naturligtvis många sätt att betrakta den och ur flera synvinklar är den säkerligen presenterad allt enligt mallen. Men eftersom Bea Uusma är så fångad av Andrée-expeditionen och särskilt frågan om vad dödsorsaken var för August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel, de tre män som reste mot Nordpolen i en luftballong, en resa som gick fel på de allra flesta möjliga sätt, så blir jag det också. Hennes närapå besatthet smittar av sig och därmed känns det för mig nästan plågsamt att hon inte delar med sig av exakt allting hon får reda på.

Jag läste ut boken samma dag som jag påbörjade den. Slutsatsen är ändå att Bea Uusma i sitt ihärdiga efterforskningsarbete inspirerar till att följa sina egna besattheter, till att inte ge upp. Paradoxalt nog eftersom Andrées ballongexpedition nog är ett exempel på en fanatism som slutade allt annat än bra.

Moralisk panik

Har nu gått två veckor på min kurs på Göteborgs universitet. Många av föreläsningar har handlat om ämnet ur ett historiskt perspektiv och vi har då börjat någonstans på 1800-talet och jobbat oss fram till industrialiseringen i mitten/slutet av det århundradet.

Och jag kan bara konstatera att det är sådan himla tur att jag inte levde då. Jag hade fått sådan otrolig panik av alla förändringar. Jag menar, jag har tidigare skrivit om mitt motstånd till den nya tekniken som utvecklas idag men det är ju INGENTING om man jämför med allt som hände då.

Det är ju en överdrift att säga att allt under industrialiseringen skedde precis samtidigt men det är ändå obegränsad utveckling under begränsad tid - typ. 

Vi har även pratat om moralisk panik, ofta handlar det om de vuxnas extremt överdrivna reaktioner mot de företeelse som ungdomarna skapar. Moralisk panik kännetecknas av att reaktionen inte alls motsvarar hotet eller faran som företeelsen utgör (ett återkommande exempel under föreläsningarna har varit att de unga i början av 1900-talet började besöka dansbanor) men jag är hundraprocentigt säker på att jag skulle tillhöra gruppen som bröt ut i full panik om jag levde under den tiden. Och kanske kommer göra även i den tid jag faktiskt lever i. 

För det är så läskigt med saker som inte är som de var förr. Jag kan inte låta bli att tänka så. Jag kan däremot se till att jag är medveten om att det är så jag tänker och kanske försöka lugna mig lite och tänka på vad som är det värsta som kan hända. 

Trots min förändringsrädsla måste jag få framhålla att jag klarat min flytt till en helt ny stad och börjat en helt ny form av utbildning i en helt ny boendesituation med bravur. Är mycket stolt över mig själv för att allt har gått så bra hittills. 

Och kanske någon gång kan jag börja vänja mig vid att det enda som är beständigt här i livet är förändringen.