Ghostbusters

Idag på premiärdagen har jag varit och sett nya Ghostbusters på bio.

Jag älskar originalfilmen mest för att jag vuxit upp med den men också för att jag älskar Bill Murray, liksom många andra gör med full rätt. Jag förlåter filmen för mycket och jag skulle förlåta Bill allt.
Däremot ser jag inte min relation till den första Ghostbustersfilmen som personlig - jag var ju överhuvudtaget inte född på åttiotalet och därför av naturliga skäl heller inte med när den slog ner som en relativt tidig blockbuster.

Jag har naturligtvis följt med i turerna kring rebooten som gick upp på bio idag, den med kvinnliga skådespelare. Det som har handlat om hat, mot idén, mot skådespelarna, mot kvinnor i allmänhet.
Det sägs att det är hardcorefansen av originalfilmen som motsätter sig den nya premissen, men det kan helt enkelt inte stämma. Kanske främst för att dessa män (man har gjort en mätning, det rör sig till allra största del om män mellan 18 och 45 år) inte haft möjlighet att se filmen innan de röstade ner den på Youtube och IMDB och därför inte vetat hur resultatet blivit. Men också för att många av dem är för unga för att ha den relationen till Ghostbusters som borde vara det absolut minsta att kräva av någon som vill rösta ner filmen/näthata de kvinnliga skådespelarna/ överhuvudtaget spy galla över hur den nya filmen förstör den gamla.
Dock absolut framför allt eftersom den nya filmen är så otroligt lik Ghostbusters från 80-talet.

Att så många hatat den här filmen på förhand handlar mycket om förändring men också mycket om hur kvinnor ses som just kvinnor, medan män ses som skådespelare (i det här fallet), som utgångspunkten och standarden.
Om Ghostbusters III släppts med manliga huvudkaraktärer hade många nog skakat på huvudet men förmodligen hade det inte dragits igång en hatkampanj mot dem. Jag säger "förmodligen" eftersom jag inte har något underlag, men utifrån egna erfarenheter och logiskt tänkande menar jag egentligen att det absolut inte hade hänt.

Till själva filmen:
Var det en bra film?
Sådär.

Som koncept är den dock fantastisk, som en del av Ghostbusters-serien definitivt värdig men framförallt så fullspäckad av girl power att jag gick från biosalongen med gåshud.
Och Who're gonna call? GHOSTBUSTERS! på hjärnan.

Liten

Jag har på senare dar skaffat mig ytterligare en litterär tatuering!
Denna gång gick jag ner lite i åldrarna, från Jane Eyre till Stina Wirsén.
Jag har alltid älskat Stina Wirséns illustrationer, hon skapar helt enkelt direkt oemotståndliga figurer.
Just denna som numer pryder min kropp är hämtad från Stinas samarbete med Brottsoffermyndigheten, boken Liten. Jag tycker att det är ett av hennes sötaste men också karaktärsstarka små djur.
Jag hälsar Liten välkommen till att spendera resten av mitt liv med mig!

Böcker som har påverkat mig

Det har cirkulerat en liten uppgift på facebook som går ut på att man ska lista de böcker som påverkat en mest. I uppgiften ingår också att man inte ska tänka efter för länge, att det ska vara böcker som dyker upp relativt enkelt när man funderar på saken.
Jag har ju läst otroligt många fantastiskt bra böcker, men just det där ordet "påverka" får mig att vilja tänka efter noggrannare. Det känns som ett stort ord. Vilka böcker har gjort mig till den jag är? Några titlar är helt självklara. Här följer ett gäng:

Dvärgen - Pär Lagerkvist. För att min svensklärare lånade ut sitt privata exemplar av den till mig när jag gick i åttan eller nian och det var som att öppna en helt ny värld för mig. Dittills hade jag mest läst ungdomsböcker eller mer samtida vuxenromaner och det här med klassiker eller stilistiska romaner var okänt för mig. Även att boken behandlar så många plan, det finns den konkreta handlingen och de tvivelaktiga karaktärerna, det finns ett fantastiskt språk och det finns en filosofisk frågeställning. Vad är ondska? Dvärgen är fortfarande en av mina starkaste läsupplevelser och frågan är om den inte kommer vara svårslagen lång tid framöver.

Drömfakulteten - Sara Stridsberg. För att min kollega sa åt mig att läsa den i samband med att den vann Nordiska rådets litteraturpris 2007. Jag var inte ens sjutton år. Jag hade aldrig hört om vare sig Sara Stridsberg eller Valerie Solanas innan och jag var helt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva. Jag har Drömfakulteten att tacka för både ett litterärt och ett feministiskt uppvaknande. Jag tänker mig att den person jag är idag startade där. Att jag aldrig hade kunnat bli samma person utan att först ha läst Drömfakulteten. Det är stort.

SCUM manifesto - Valerie Solanas. En direkt följd, naturligtvis. En aning provocerande kanske, men hela min feministiska identitet skapades där och då. Jag blev starkare och säkrare. Jag blev också förtvivlad och förvirrad. Jag blev glad och förundrad. Jag blev förbannad. Det är inte ofta så många känslor skapas ur så få sidor.

Om en pojke - Nick Hornby.  En avvikare på listan till synes kanske. Faktum är att Om en pojke är den bok (vuxenroman alltså) som jag har läst flest gånger. Eftersom jag är en sådan där nitisk person som skriver upp varje gång jag läser ut en bok, så har jag kunnat räkna efter. Tretton gånger har jag läst den. På tio år. Under mina tidiga tonår hittade jag svaren på alla livets frågor i just den här romanen. Anledningen är helt enkelt den att jag skapade en väldigt stark kontakt till alla karaktärerna. De var mina allra bästa vänner med alla sina fel och brister och jag kände att jag hörde ihop med dem. Kanske även min Englandskärlek grundas här, hela boken utspelar sig i London och första gången jag var i London upptäckte jag staden genom de referenser jag fått med mig från Om en pojke.

Jane Eyre - Charlotte Brontë. För att jag fortfarande kunde bli förvånad över hur starkt man kan identifiera sig med en bokkaraktär som skapats över 150 tidigare. För att jag sällan uppslukats så totalt av en påhittad persons öde, för att jag aldrig ville släppa taget om henne. För att jag sen jag läste Jane Eyre tidigare i år vill bli sedd som just det, någon som har läst Jane Eyre. Någon som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan som en starkare och bättre person. För att jag har två olika utgåvor av boken i bokhyllan, plus en tekopp med Jane Eyre-motiv. Allt för att alla ska se. Att jag är en sån som har läst Jane Eyre.

En lista över de allra bästa böckerna jag har läst skulle mycket enkelt kunna bli längre. Och inte lika relevant att motivera kanske. Jag hoppas att listan över böcker som har påverkat mig också kommer att bli längre, det är en fröjd att formas genom konsten. Att utvecklas som person och kunna gå tillbaka och peka Där! Det var där det hände!

Klassiker

Jag har börjat läsa klassiker frivilligt.
Jag har läst många klassiker tidigare, inte minst med tanke på att jag ju gått Litteraturvetenskap på Stockholms universitet, men jag har inte gjort det med någon regelbundenhet och helt av fri vilja tidigare.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på att jag är litteraturintresserad biblioteksanställd. Men egentligen är det ju inte särskilt märkligt att man har olika preferenser. Jag älskar ju böcker, men min preferens inom litteratur råkar vara nytt och svenskt. Och barn- och ungdomslitteratur så klart. Klassiker ryms inte riktigt in där.
Det betyder inte att jag inte har uppskattat tidigare klassiker jag har läst, bara att jag inte prioriterar det. Jag tror att denna förändring beror mycket på miljön jag vistas i. Jag har inte haft en längre anställning på biblioteket där jag jobbar tidigare, även om jag jobbat där till och från i sju år. Sen handlar det nog om en liten gnista också, som blivit en hel eld. Att litteraturkursen jag läste för lite mer än ett år sen öppnade upp för att klassiker också kan vara bra och viktiga. Jag läste många av böckerna som ingick i kursen med glädje, inte bara (och ibland inte alls) med en känsla av "måsten" och "tvång". Och en del romaner visade sig ju vara helt annorlunda mot mina tidigare förväntningar på dem, något som väckte min nyfikenhet: hur många klassiker har jag monumentalt fel uppfattning om? De flesta säkerligen.
Det börjar kännas spännande istället för trist och ointressant. Den där världen av klassiker som ligger och väntar på att upptäckas även av mig.
Vem har egentligen sagt att man måste välja? Jag tänker ägna hösten åt att varva gamla klassiker jag lånar från jobbet med sprillans nya romaner jag inte kan låta bli att klicka "köp" på hos internetbokhandlarna.

Min pappa Ann-Christine

Jag har precis gått igenom en massa förändring i mitt liv. Jag är inte så förtjust i förändring och har fått kämpa lite grann med att hålla humöret och hoppet uppe. Mitt i den kampen kom det in en ny bok på jobbet.
Min pappa Ann-Christine. 
Jag har läst Ester Roxbergs tidigare bok Antiloper och tyckte den var bra men inte jättebra (det jag mest kommer ihåg är att den utspelar sig i Växjö, riktigt vad som händer där i Småland minns jag dock inte så bra). Det var alltså inte därför jag började läsa Min pappa Ann-Christine en tråkig jobbkväll när det inte fanns så mycket att göra, utan för ämnet.
Min pappa Ann-Christine handlar alltså om författarens egen pappa som i högre ålder kom ut som transvestit.
Bokens perspektiv är subjektivt på ett insiktsfullt sätt, den ska ha varit ett sätt att få distans till händelsen som har påverkat hennes liv till stor grad. Jag tycker att man få känslan av att hon verkligen vill förstå, vill älska sin pappa förutsättningslöst, trots att det är svårt.
Ester är vuxen när pappan berättar. Men det är något han har burit med sig nästan hela livet och det ändrar dotterns sätt att se på sin uppväxt, sin egen identitet.
För mig är det en vacker text i korta kapitel. En text som blev en stöttepelare i mitt liv när det också ändrades, om än på helt andra sätt. Känslorna vid förändring är kanske desamma vilken sorts förändring det än rör sig om, jag vet i alla fall att igenkänningsfaktorn var hög under min läsning av Min pappa Ann-Christine. Men jag är ganska övertygad om att man kan finna det vara fin och tankeväckande läsning bara som den är också. En stark rekommendation.

Tatueringen:

Som en uppföljare till inlägget jag skrev om min plan på tatuering, kan jag nu presentera resultatet. Känns hur bra som helst att den på plats:

Moralisk panik

Har nu gått två veckor på min kurs på Göteborgs universitet. Många av föreläsningar har handlat om ämnet ur ett historiskt perspektiv och vi har då börjat någonstans på 1800-talet och jobbat oss fram till industrialiseringen i mitten/slutet av det århundradet.

Och jag kan bara konstatera att det är sådan himla tur att jag inte levde då. Jag hade fått sådan otrolig panik av alla förändringar. Jag menar, jag har tidigare skrivit om mitt motstånd till den nya tekniken som utvecklas idag men det är ju INGENTING om man jämför med allt som hände då.

Det är ju en överdrift att säga att allt under industrialiseringen skedde precis samtidigt men det är ändå obegränsad utveckling under begränsad tid - typ. 

Vi har även pratat om moralisk panik, ofta handlar det om de vuxnas extremt överdrivna reaktioner mot de företeelse som ungdomarna skapar. Moralisk panik kännetecknas av att reaktionen inte alls motsvarar hotet eller faran som företeelsen utgör (ett återkommande exempel under föreläsningarna har varit att de unga i början av 1900-talet började besöka dansbanor) men jag är hundraprocentigt säker på att jag skulle tillhöra gruppen som bröt ut i full panik om jag levde under den tiden. Och kanske kommer göra även i den tid jag faktiskt lever i. 

För det är så läskigt med saker som inte är som de var förr. Jag kan inte låta bli att tänka så. Jag kan däremot se till att jag är medveten om att det är så jag tänker och kanske försöka lugna mig lite och tänka på vad som är det värsta som kan hända. 

Trots min förändringsrädsla måste jag få framhålla att jag klarat min flytt till en helt ny stad och börjat en helt ny form av utbildning i en helt ny boendesituation med bravur. Är mycket stolt över mig själv för att allt har gått så bra hittills. 

Och kanske någon gång kan jag börja vänja mig vid att det enda som är beständigt här i livet är förändringen.