Dracula

Min semester börjar lida mot sitt slut och jag ska om bara ett par dagar åter infinna mig på mitt biblioteksjobb. Jag ser fram emot det samtidigt som jag njutit mycket av att ha fått vara ledig de senaste fyra veckorna.
Jag har varit på resande fot i stor utsträckning men det har inte hindrat mig från att sitta i skuggan och läsa. Mitt viktigaste projekt den här semestern har varit att läsa Dracula.
Tidigare i år gav bokförlaget Trut ut en nyupplaga, i pocket, av Dracula, med så fint omslag att jag var tvungen att köpa den. Samtidigt kunde man köpa en tygkasse med samma motiv, som jag inte heller kunde låta bli. Jag var naturligtvis medveten om att om jag skulle kunna bära runt på tygkassen med gott samvete så var jag först tvungen att läsa boken.
Jag borde ha läst Dracula för länge sedan, jag vet. Det är en bokkaraktär och en historia som har fascinerat mig mycket genom livet, jag har sett dussintal filmatiseringar, jag har läst om författaren, varit i Dublin på Writers' museum. Men jag har inte läst Bram Stokers Dracula förrän nu.
De första sextio sidorna är fasansfulla, gastkramande. Advokaten Jonathan Harker befinner sig på greve Draculas slott i Transylvanien och allt märkligare saker inträffar. Man vill inte lägga historien ifrån sig för allt i världen.
Sen förflyttar vi oss, hamnar i Whitby i England. Vi introduceras till nya karaktärer, Jonathans fästmö och hennes umgänge i en stillsam by. Självklart händer underliga saker, men samtidigt glöms intensiteten och spänningen bort. Tyvärr för hela den kommande berättelsen, ungefär fram till de avslutande sidorna.
Romanen är fyra hundra sidor lång i min utgåva och i mycket stor utsträckning tycker jag att den är mycket långsam, tar alldeles för god tid på sig för att utveckla en historia, ett handlingsförlopp. Som läsare skulle jag med glädje hoppa över några av de tusen stycken karaktärerna ägnar åt att prisa varandra för deras godhet och mod, och gå lite mer direkt på historian.
Det är också förvånansvärt lite Dracula i Dracula. Jag är ju som sagt mycket intresserad av honom som litterär karaktär men jag får inte mycket av det intresset tillgodosett när jag läser boken.
Jag tycker att Bram Stokers roman, författad 1897, är ganska trevlig och åtminstone halvintressant, men den är för långsam och för snål. Jag är glad att jag äntligen har tagit mig igenom den, men också glad att lämna den till handlingarna. Tygkassen, däremot, kommer jag att bära med mig.

Klassiker

Jag har börjat läsa klassiker frivilligt.
Jag har läst många klassiker tidigare, inte minst med tanke på att jag ju gått Litteraturvetenskap på Stockholms universitet, men jag har inte gjort det med någon regelbundenhet och helt av fri vilja tidigare.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på att jag är litteraturintresserad biblioteksanställd. Men egentligen är det ju inte särskilt märkligt att man har olika preferenser. Jag älskar ju böcker, men min preferens inom litteratur råkar vara nytt och svenskt. Och barn- och ungdomslitteratur så klart. Klassiker ryms inte riktigt in där.
Det betyder inte att jag inte har uppskattat tidigare klassiker jag har läst, bara att jag inte prioriterar det. Jag tror att denna förändring beror mycket på miljön jag vistas i. Jag har inte haft en längre anställning på biblioteket där jag jobbar tidigare, även om jag jobbat där till och från i sju år. Sen handlar det nog om en liten gnista också, som blivit en hel eld. Att litteraturkursen jag läste för lite mer än ett år sen öppnade upp för att klassiker också kan vara bra och viktiga. Jag läste många av böckerna som ingick i kursen med glädje, inte bara (och ibland inte alls) med en känsla av "måsten" och "tvång". Och en del romaner visade sig ju vara helt annorlunda mot mina tidigare förväntningar på dem, något som väckte min nyfikenhet: hur många klassiker har jag monumentalt fel uppfattning om? De flesta säkerligen.
Det börjar kännas spännande istället för trist och ointressant. Den där världen av klassiker som ligger och väntar på att upptäckas även av mig.
Vem har egentligen sagt att man måste välja? Jag tänker ägna hösten åt att varva gamla klassiker jag lånar från jobbet med sprillans nya romaner jag inte kan låta bli att klicka "köp" på hos internetbokhandlarna.

Television

Det är jäkligt trist det här med att tv har så dåligt rykte. Att titta på tv ses som passivt, en icke-aktivitet. Jag vet inte om det är allmänt gällande, men det är så jag uppfattar attityden kring tv-tittande i mina umgängeskretsar. Och det är väldigt synd.
När jag surfar in på SVT Play och ser den långa listan med tillgängliga tv-program i olika genres, känner jag mig, för att använda ett slitet uttryck, rik.
När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som var väldigt allmänbildad och mycket bra på engelska. Naturligtvis hade hon fått det med sig i sina omgivningar under uppväxten, men en del av det hörde också ihop med att hon tittade väldigt mycket på tv. Det var faktiskt så jag blev presenterad för henne första gången jag träffade henne när jag kom ny till klassen. Att hon var klassens tv-expert.
Jag har också tittat rätt mycket på tv i mina dagar. En del av det har varit passivt, särskilt under perioder när jag inte har mått bra. Men mycket av det har också varit vida bildande, lärorikt och bidragande till min person.
En förklaring skulle kunna vara att den direkta associationen till tv-tittande hos de flesta är de där programmen som kanske inte främst sträcker sig mot tittarnas intellekt. Att tv-världens svar på glansiga tabloid-tidningar är det som poppar upp snabbast och kanske inte bidrar till att ge tv en image man vill bli förknippad med.
Allt detta är spekulationer naturligtvis. Men jag kan faktiskt inte komma på något enda argument mot just tv-tittande. Jag har läst rapporter om hur dåligt det är med stillasittande men jag har inte läst en enda rad som faktiskt säger att tv är dåligt.
Jag älskade Big brother när jag var tolv. Jag minns hur jag engagerade mig i deltagarna och faktiskt blev förkrossad när de jag hejade på åkte hem. Jag tror inte att Big brother bidrog till att göra mig till en bättre, smartare eller självständigare person men jag tror inte heller att det skadade mig. Jag tror att jag betraktade det på samma sätt som jag betraktar romaner idag. Jag vänder mig dit för att träffa karaktärer, att få historian om deras liv och få veta hur det går för dem.
Däremot är jag övertygad om att tv-serier, frågesportprogram, dokumentärer, underhållningsprogram som jag har sett sen dess har format mig till stor del till det positiva.
Därför har jag slutat neka till mitt digra tv-tittande och istället scrollar jag allt oftare genom utbudet i SVT play, funderar över vad jag vill addera till min person just idag.

Storbritannien

Jag har stor del av mitt liv tyckt om sådant som har engelskt ursprung.
Egentligen har jag gjort det utan reflektion, och själva tanken kom inte förrän för några år sedan när jag såg OS-invigningen från London på tv tillsammans med min pappa.
Invigningen skildrade Storbritanniens historia på ett visuellt och kreativt sätt och det slog mig hur mycket mer den brittiska historien tilltalar mig än till exempel den amerikanska, som är den man matas med mest. Det slog mig också att det faktiskt går att välja. Kanske är det inte möjligt att undvika den amerikanska kulturen helt och hållet, vilket jag för övrigt inte är intresserad av att göra, men det går att välja till andra kulturer.
Jag är en sådan som tycker om det jag kan relatera till. Att jag skulle fördjupa mig i en kultur som ligger långt ifrån min egen skulle säkert vara nyttigt men inte sannolikt. Det är helt enkelt England, eller kanske Storbritannien, jag har fallit för.
Det tog ändå flera år innan jag gjorde något konkret utav detta. Jag har förvisso älskat London sen jag satte min fot där första gången 2008 och tagit varje chans jag haft att återvända. Faktiskt bär jag ständigt en längtan efter att åka tillbaka till England. Men jag har inte fördjupat mig i England, dess historia eller kultur.
Faktum är att det inte hänt förrän nu.
För några veckor sedan samtalade jag och en kollega om att vilja resa i England. Det är något jag har velat länge. Han berättade att han funderade på att bjuda sin mamma på en resa till en trädgårdsmässa. Jag tyckte plötsligt att det blev jobbigt att prata om att resa dit utan att ha en utsikt till att faktiskt åka dit någon gång snart. För att bota längtan, åtminstone tillfälligt, gick jag för att leta reda på en brittisk klassiker att läsa. Det råkade bli Jane Eyre, den första brittiska klassikern jag kom att tänka på. Jag visste knappt vad den handlade om, bara grep den från hyllan i biblioteket jag jobbar på och började läsa den samma dag.
Jane Eyre är helt klart en av de absolut bästa böckerna jag har läst i mitt liv. Och sen jag började läsa henne har jag inte släppt tanken på att besöka Haworth, den lilla orten i Yorkshire var systrarna Brontë växte upp. Jag läste Svindlande höjder för ett år sedan och älskade den också, det känns väldigt nära och självklart att resa dit.
Jag har också bestämt mig för att konsumera mycket mer brittisk kultur än jag gjort tidigare. Eller i alla fall göra det mer medvetet - helt enkelt känna att jag väljer den.
Det är därför jag lyssnar på The Streets, det är därför jag räknar till fyra Virginia Woolf-romaner i bokhyllan, det är därför jag reser till Berlin för att se David Bowie-utställning, det är därför jag tränar på den brittiska accenten, det är därför jag dricker flera koppar te om dagen. Det är därför jag söker på hagtornsbilder på internet för att hitta den perfekta bilden att tatuera in på armen för att minnas Jane Eyre och Svindlande höjder och vad de har startat hos mig.

The Grand Budapest Hotel

För några dagar sedan var jag på bio och gottgjorde det misstag jag begick för ett par år sedan när Moonrise kingdom gick upp på svenska biografer och jag tog veckor (månader?) på mig innan jag tog mig i akt och faktiskt såg den.
Detta skulle naturligtvis inte upprepas.
Därför var jag mycket bestämd över att när Wes Andersons nya film skulle upp på biograferna, skulle jag se den på premiärdagen.
Sagt och gjort.
Jag kan inte nog säga hur höga mina förväntningar var. Förvisso har jag blivit besviken över hans senaste två filmer. Men när jag såg rollistan till The Grand Budapest Hotel, som den nya filmen heter, kunde jag inte komma på ett enda sätt detta skulle kunna gå fel på.
Jag ska inte säga att alla mina favoritskådisar är med i Budapest Hotel men jag kan nästan säga att alla som är med i den är mina favoritskådisar. Jag menar, Jeff Goldblum, Bill Murray, Jude Law? Vem baxnar inte inför dessa namn i en och samma film. Inte nöjda? Jag kan fortsätta: Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton. Willem Dafoe, Owen Wilson, Tom Wilkinson. Jason Schwartzman.
I stort sett skulle ETT av dessa namn vara nog för att få mig intresserad av en film. Allihopa på samma gång? Till slut blev jag nästan rädd att det skulle kunna bli för mycket av det goda.
Och det faktiska resultatet?
Den enda invändningen jag kunde komma på var att när Bill Murray och Jeff Goldblum äntligen spelar i samma film borde man passa på att ge dem lite mer utrymme.
Efter de relativa besvikelserna i och med Den fantastiska räven och Moonrise Kingdom är The Grand Budapest Hotel ett rejält steg framåt och uppåt. Jag älskar den här filmen. Jag kommer antagligen aldrig älska något lika mycket som till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life aquatic, men jag har vant mig vid den tanken.
Jag älskar den här filmen för att den bejakar både mitt intellekt, min barnslighet, min nostalgiska läggning, min svarta humor.
Jag älskar den eftersom den får mig att våga lita på Ralph Fiennes igen, efter ett par blåsningar.
Jag älskar den eftersom jag vet att jag aldrig hade kunnat komma på något av det här och jag är glad över att det finns någon annan som har gjort det istället. Det är berikande att få bekräftelse på att allting inte måste vara stöpt i samma gamla form för att få finnas och bli omtyckt.

Å andra sidan kan jag inte skriva om den här filmen utan att beröra genusperspektivet. Det finns ungefär tre tusen karaktärer i den här filmen varav ett par av dem är kvinnliga. En upphöjs för sin "renhet", en försvinner ur bilden tidigt i intrigen.
Det är direkt orimligt. Det går inte att ta i försvar. Det är tröttsamt att det ens måste påpekas och nej, det är inte svårare att skriva kvinnoroller än mansroller. Kvinnor är ej exotisk varelse man först måste avkoda och förstå sig på innan man kan skriva in henne i en film. For fuck sake Wes.

Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.

Min pappa Ann-Christine

Jag har precis gått igenom en massa förändring i mitt liv. Jag är inte så förtjust i förändring och har fått kämpa lite grann med att hålla humöret och hoppet uppe. Mitt i den kampen kom det in en ny bok på jobbet.
Min pappa Ann-Christine. 
Jag har läst Ester Roxbergs tidigare bok Antiloper och tyckte den var bra men inte jättebra (det jag mest kommer ihåg är att den utspelar sig i Växjö, riktigt vad som händer där i Småland minns jag dock inte så bra). Det var alltså inte därför jag började läsa Min pappa Ann-Christine en tråkig jobbkväll när det inte fanns så mycket att göra, utan för ämnet.
Min pappa Ann-Christine handlar alltså om författarens egen pappa som i högre ålder kom ut som transvestit.
Bokens perspektiv är subjektivt på ett insiktsfullt sätt, den ska ha varit ett sätt att få distans till händelsen som har påverkat hennes liv till stor grad. Jag tycker att man få känslan av att hon verkligen vill förstå, vill älska sin pappa förutsättningslöst, trots att det är svårt.
Ester är vuxen när pappan berättar. Men det är något han har burit med sig nästan hela livet och det ändrar dotterns sätt att se på sin uppväxt, sin egen identitet.
För mig är det en vacker text i korta kapitel. En text som blev en stöttepelare i mitt liv när det också ändrades, om än på helt andra sätt. Känslorna vid förändring är kanske desamma vilken sorts förändring det än rör sig om, jag vet i alla fall att igenkänningsfaktorn var hög under min läsning av Min pappa Ann-Christine. Men jag är ganska övertygad om att man kan finna det vara fin och tankeväckande läsning bara som den är också. En stark rekommendation.