The Grand Budapest Hotel

För några dagar sedan var jag på bio och gottgjorde det misstag jag begick för ett par år sedan när Moonrise kingdom gick upp på svenska biografer och jag tog veckor (månader?) på mig innan jag tog mig i akt och faktiskt såg den.
Detta skulle naturligtvis inte upprepas.
Därför var jag mycket bestämd över att när Wes Andersons nya film skulle upp på biograferna, skulle jag se den på premiärdagen.
Sagt och gjort.
Jag kan inte nog säga hur höga mina förväntningar var. Förvisso har jag blivit besviken över hans senaste två filmer. Men när jag såg rollistan till The Grand Budapest Hotel, som den nya filmen heter, kunde jag inte komma på ett enda sätt detta skulle kunna gå fel på.
Jag ska inte säga att alla mina favoritskådisar är med i Budapest Hotel men jag kan nästan säga att alla som är med i den är mina favoritskådisar. Jag menar, Jeff Goldblum, Bill Murray, Jude Law? Vem baxnar inte inför dessa namn i en och samma film. Inte nöjda? Jag kan fortsätta: Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton. Willem Dafoe, Owen Wilson, Tom Wilkinson. Jason Schwartzman.
I stort sett skulle ETT av dessa namn vara nog för att få mig intresserad av en film. Allihopa på samma gång? Till slut blev jag nästan rädd att det skulle kunna bli för mycket av det goda.
Och det faktiska resultatet?
Den enda invändningen jag kunde komma på var att när Bill Murray och Jeff Goldblum äntligen spelar i samma film borde man passa på att ge dem lite mer utrymme.
Efter de relativa besvikelserna i och med Den fantastiska räven och Moonrise Kingdom är The Grand Budapest Hotel ett rejält steg framåt och uppåt. Jag älskar den här filmen. Jag kommer antagligen aldrig älska något lika mycket som till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life aquatic, men jag har vant mig vid den tanken.
Jag älskar den här filmen för att den bejakar både mitt intellekt, min barnslighet, min nostalgiska läggning, min svarta humor.
Jag älskar den eftersom den får mig att våga lita på Ralph Fiennes igen, efter ett par blåsningar.
Jag älskar den eftersom jag vet att jag aldrig hade kunnat komma på något av det här och jag är glad över att det finns någon annan som har gjort det istället. Det är berikande att få bekräftelse på att allting inte måste vara stöpt i samma gamla form för att få finnas och bli omtyckt.

Å andra sidan kan jag inte skriva om den här filmen utan att beröra genusperspektivet. Det finns ungefär tre tusen karaktärer i den här filmen varav ett par av dem är kvinnliga. En upphöjs för sin "renhet", en försvinner ur bilden tidigt i intrigen.
Det är direkt orimligt. Det går inte att ta i försvar. Det är tröttsamt att det ens måste påpekas och nej, det är inte svårare att skriva kvinnoroller än mansroller. Kvinnor är ej exotisk varelse man först måste avkoda och förstå sig på innan man kan skriva in henne i en film. For fuck sake Wes.

Moonrise kingdom

Om jag på stående fot var tvungen att kasta ur mig namnet på min favoritfilm skulle jag vråla The Royal Tenenbaums. Wes Andersons mästerverk från 2001. Jag är egentligen ovillig att bara nämna en favorit eftersom det är så uteslutande. Men om denna enda film ändå är gjord av Wes Anderson tycker jag att jag har lyckats presentera mig rätt väl.
Det är svårt att sätta ord på min relation med regissören Wes Anderson. Låt oss nöja oss med att säga att den är stark och kärleksfull.
Min första Wes-upplevelse var när jag såg just The Royal Tenenbaums (Borås, men min pappa, 2002). Jag var alldeles för ung men älskade den ändå. Ändå var det inte förrän Life aquatic (The Life aquatic with Steve Zissou) kom 2004 som jag började se ett mönster.

Jag hade vid den här tiden turen att umgås med personer som hade filmsmak väldigt liknande min egen. Vi började tillsammans utforska Wes Andersons regissörsskap och Darjeeling limited är den enda filmen jag har sett mer än en gång på bio. Idag är min Wes-samling i DVD-hyllan komplett.
Därför måste jag säga att jag är ganska besviken på mig själv att det tog sådan tid innan jag gick och såg den nya filmen Moonrise kingdom på bio. Min hängivenhet borde ha driftat mig till att stå och hänga på låset till premiären. Låt mig försvara mig med att jag vid den tiden bodde på Öland.
Men nu har det i alla fall hänt! För ett par dagar sedan släpade jag med mig min mamma till biografen och såg Moonrise kingdom.
Innan jag berättar om det måste jag nämna fallet med Andersons senaste film innan den, alltså Den fantastiska räven (The fantastic mr. Fox), en dockfilm inspelad i stop-motion. Mycket imponerande med tanke på allt jobb som ligger bakom. Också en mycket rörig historia där mr. Anderson har tillåtit sig själv att krångla till Roald Dahls från början ganska enkla historia om en räv som lurar tre brutala bönder. Jag är ett fan av uppfinningsrikedomen och genomförandet men inte av den tillslut rätt invecklade storyn.
Genom trailen till Moonrise kingdom hade jag fått uppfattningen om att det skulle vara den av hans filmer som mest liknar The Royal Tenenbaums, min tveklösa favorit i hans meritlista, men kan konstatera att den faktiskt mest av allt påminner just om Den fantastiska räven.
Jag antar att det pekar mot utveckling, det var ju trots allt tio år sedan The Royal Tenenbaums kom, men jag saknar ändå den tiden när Wes Andersons filmer inte innehöll tio vändningar. Kanske är det något slags klamrande till konstnärlig frihet. Hur som helst, förutom just den detaljen var Moonrise kingdom perfekt - och jag vill egentligen inte uttala mig vidare innan jag har sett om den en två eller tre gånger. Hans filmer både kräver och förtjänar det.
Jag ska också uttrycka det i någon slags klartext: Moonrise kingdom är inte en ny The Royal Tenenbaums men fortfarande en fantastiskt bra film som jag gladeligen rekommenderar till alla och envar.