Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.

Glasbarnen

När jag tidigare skrev att jag inte läst i stort sett någon skräcklitteratur överdrev jag en aning. Jag har kommit fram till det när jag på senare tid börjat läsa allt mer av den varan och börjat tänka tillbaka på tidigare erfarenheter.
Däremot har jag inte läst särskilt många skräckromaner som jag har uppskattat. Den enda jag minns på rak arm är John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att jag inte alls tyckt om hans tidigare böcker och inte brytt mig om att läsa de senare. För bara några veckor sedan läste jag den hyfsat nya boken Barnvakten av Hanna von Corswant, som trots sin ganska intressanta tematik haltar rejält i den litterära gestaltningen. Till exempel saknas en relevant upplösning och språket var direkt undermåligt.
Trots mina inte alltid så goda erfarenheter av just skräcklitteratur har jag kommit fram till att det är en genre jag skulle kunna tycka mycket om. Jag märkte det inte minst idag när jag läste en för barn skriven spökroman.
Kristina Ohlssons bok Glasbarnen är till att börja med en mycket lyckad roman för barn i åldrarna 9-13 år. Hon tar självklart barnens parti och perspektiv och håller sig hela tiden på rätt sida av gränsen till att låta berättelsen bli allt för läskig. Även bokens upplägg och de frågor som kommer upp är väl hanterade.
Jag är mycket övertygad om att jag skulle ha älskat Glasbarnen om jag läst den medan jag var i den ålder som boken riktar sig mot och även nu i betydligt högre ålder kan jag uppskatta den fullt ut. För när allt kommer omkring är en bra bok alltid en bra bok (samtidigt ska jag antagligen inte underskatta den faktor att jag från början intresserar mig för barnkultur).
Och det jag kanske mest är glad för med Kristina Ohlssons bok är att den låter mig få behålla hoppet om den svenska skräcklitteraturen och imorgon ska jag till biblioteket.