Skuggorna

Jag har läst flera av Katarina Wennstams böcker och aldrig riktigt blivit imponerad. Det kan kännas lite märkligt eftersom tematiken i dem, mäns brott mot kvinnor, intresserar mig mycket. Jag tycker väl helt enkelt inte att det är bra genomfört. Fast det beror ju naturligtvis på vad som är målsättningen, hon är uppenbarligen en storsäljande författare och även en profil i media i frågor om just kvinnofridsbrott. Det är helt klart imponerande och jag gläds över att hon får den uppmärksamheten och hoppas att hon väcker en och annan tanke hos sina läsare. Det är viktiga ämnen.
Däremot, som text betraktat, anser jag att böckerna inte är särskilt bra. Trots detta har jag fortsatt att läsa, inte alla hennes böcker, men ett flertal. I dagarna läste jag Skuggorna som kom ut förra året.

Det är hopplöst att läsa andras deckare parallellt som jag lyssnar på Liza Marklunds Annika Bengtzon-romaner eftersom allt annat enligt min mening står sig slätt i jämförelse. Kanske extra avgörande när det gäller Katarina Wennstam eftersom de båda författarna ägnar sig åt liknande politiska och ideologiska frågeställningar. Det kan ju anses typiskt att det bara ska få plats en kvinna på feministisk deckarförfattar-himlen, men samtidigt är det omöjligt att låta bli att jämföra dem när de nu sammanfaller på vissa punkter. Till exempel genre och ämnesval. Och det är tydligt för mig vilken av stjärnorna som lyser starkast.

Skuggorna handlar om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ge tillbaka mot män som har misshandlat sina fruar. De gör listor på dömda män och söker sedan upp dem i deras hem och utsätter dem för exakt samma sak som de själva utsatt sina fruar eller flickvänner för. Plötsligt är det männen som varnas för att gå ensamma ute om nätterna.

Det är ett intressant tankeexperiment men Skuggorna är ingen science fiction-roman, det är ingen parallell verklighet som i Egalias döttrar, det går inte att ta ut några svängar. Eller så finns inte viljan. Det blir ingen revolution. Det blir ett vanligt rättsfall. Kvinnorna eftersöks som brottslingar, man får följa både åklagare, polis och försvarare i sitt arbete. Det är inte en politisk bok. Det är en deckare som vill provocera lagom mycket.

Jag tycker inte alls att Skuggorna är en helt och hållet hopplös roman men det var bara korta passager som jag njöt av att läsa den, som jag alls kände mig intresserad eller underhållen. Till en början handlar det framför allt om att kapitlen är hopplöst korta. Många gånger är de bara två-tre sidor, till synes helt omotiverat och det gör det helt omöjligt att komma in i historien. Det hjälper inte att det är väldigt många olika personers perspektiv som kapitlen behandlar, det blir nästan komiskt hattigt. Senare i boken blir kapitlen åtminstone ibland lite längre och det är behagligt men det är också för sent. Jag letar redan fel, jag är redan irriterad. Och det finns ingenting som Wennstam kan göra åt det de resterande sidorna.

Liza Marklund

Ett problem som nyligen uppstått i mitt liv är att jag börjat lyssna på Liza Marklunds deckare om Annika Bengtzon. Själva problembilden ligger i att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna nöja mig med någon annan deckarförfattare igen. Tur att jag har många böcker kvar i serien.

Det är inte det att Marklund skriver exceptionella böcker egentligen, det är nog snarare tvärtom, att hon skriver ganska vanliga deckare, men snarlika intriger som man kan hitta lite varstans hos svenska författare. Det är bara att hon gör det mycket bättre än alla andra. Samma sak, fast bra.
Eftersom första boken om Annika Bengtzon utkom 1997 kan man ju inte direkt anklaga mig för att vara först på bollen och jag hade antagligen inte börjat ta tag i den här bokserien än på ett tag om inte Liza Marklund sommarpratat just den här sommaren. Det var inte heller ett avsnitt som utmärkte sig på något dramatiskt sätt, det bara påminde mig om att hon fanns. Och att jag bara läst en enda av hennes romaner tidigare och faktiskt gillat den, så varför inte börja från början?
Dessutom är det ju en enorm lyx att ha en hel serie deckarromaner att beta sig igenom, bara få fortsätta på nästa när den förra tar slut.

I sommarpratet, och i karriären överlag, betonar Marklund sin feministiska ståndpunkt. Eftersom det är ett perspektiv som ligger mig varmt om hjärtat också gör det så klart böckerna än mer intressanta. Annika Bengtzon är en huvudkaraktär som passar mig i smaken, antagligen därför att hon är frammejslad av en författare som är väldigt medveten om könsrollsproblematiken.
Samtidigt finns en betryggande överskådlighet i att den sista delen kom ut i år. Och kanske en förhoppning om att Liza, lagom tills jag klarat mig igenom Annika Bengtzon-serien, presenterar något nytt som jag kan ge mig i kast med.

Så, okej, det är inte direkt några nyheter jag kommer med. Men den där Liza Marklund. Hon är allt bra på det hon gör.

Glappet

Idag har jag läst Christina Herrströms ungdomsroman Glappet.
Kronologin kring Glappet är relativt ovanlig i det att den till en början gjordes som tv-serie och först efter det kom i en bokversion.
Jag har tidigare bara sett tv-serien, det var för många år sen och jag minns egentligen inte vad jag tyckte men jag hade, idag när jag påbörjade boken, en vag aning om att jag inte gillade den.

Glappet handlar alltså om två tjejer i övre tonåren, Ella och Josefin, den ena går gymnasiet, den andra jobbar. På jobbet, som butiksbiträde, träffar Josefin en man, betydligt äldre än hon själv och som dessutom är gift och har barn, men som hon ändå börjar dejta. Det visar sig snart att mannen har en lika dejtsugen kollega och snart träffar Josefin och Ella varsin medelålders advokat på gemensamma, mycket dyra middagar med tillhörande älskog på männens kontor under natten.
Vid sidan av den historien, som är romanens kärna, följer man Ella i hennes mer vardagliga skolbestyr samt får en djupare inblick i flickornas livslånga vänskap. De skriver ett manifest. De ska börja ta för sig av världen.

Vänskapen Ella och Josefin emellan är mycket fin. Familjeförhållandena, skolmiljön, allt det vardagliga är bra skildrat. Men det är samtidigt mycket som inte alls är trovärdigt.
För det första sätter jag ett stort frågetecken vid betäckningen "ungdomsroman". Den handlar visserligen om ungdomar, ur deras perspektiv. Men texten känns snarare skriven för vuxna, som något som de kan skrocka till och känna sig lättade över att de minsann har kommit längre i livet än att vara en självcentrerad sjuttonåring.
Ärligt talat känns Glappet ganska hånfull.

Både serie och bok blev rejält hyllade när de kom, 1997 respektive 1998. Serien vill jag egentligen inte uttala mig om innan jag sett den en andra gång men jag gissar att boken blev så väl mottagen av dessa vuxna recensenter för att den så väl motsvarar numer medelålders personers schablonartade syn på tonårstiden. För egen del är jag allergisk mot att inte ta ungdomar på allvar. Den här i bästa fall ironiska tonen faller platt.

Höglandet

Jag avslutade just den isländska "skräckthrillern" Höglandet skriven av Steinar Bragi. Bragi slog för några år sedan igenom med en roman som heter Kvinnor som jag inte har läst, Höglandet är alltså min första bekantskap med den här författaren.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.

Expeditionen - min kärlekshistoria

Några dagar innan nyårsafton inhandlade jag Bea Uusmas bok Expeditionen - min kärlekshistoria. Jag hade tänkt läsa den stora, påkostade illustrerade versionen men nu blev det istället pocketutgåvan, främst för att den fanns så tillgänglig på Pocketshop Arlanda och jag behövde något att läsa på resan. Bokpärmens fram- och baksida var fulla av översvallande positiv kritik. Jag hade redan bara hört gott om den, för att inte tala om att den för lite mer än ett år sen vann Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har aldrig tvekat om att jag kommer gilla den.

Jag tycker mycket om Expeditionen, men det är inte främst texten jag tycker om. Snarare är det att texten alls finns som jag gillar. Texten är skriven enbart på grund av författaren Uusmas egen extrema nyfikenhet i frågan om vad de tre deltagarna i Andrée-expeditionen dog av. Jag tilltalas mycket av det personliga drivet i efterforskningarna, särskilt som de är utomordentligt påkostade både vad det kommer till pengar, tid och engagemang. Det är få stenar Bea Uusma inte vänder på, det finns inga platser hon inte besöker för att få reda på allt det hon vill få reda på, allt ifrån museiarkiv i Gränna till egentligen oåtkomliga öar i Norra ishavet.

Det är en fin text. Det enda jag egentligen har att invända mot boken är att den skulle kunna bestå av så mycket mer. Varför redovisas till exempel inte mötena med de dödas efterlevande släktingar? Jag vill veta mer om hennes metoder, följa henne mer på djupet i hennes sökande efter svar. Det kan vara en fråga om förväntningar, jag betraktar Expeditionen som en form av reportage (fast ett subjektivt sådant) och därmed förväntar jag mig också full redovisning av fakta. Expeditionen - min kärlekshistoria är inte särskilt lätt att kategorisera, den är snarast en form av essä, en blandning mellan fakta och personliga åsikter och tolkningar. Det finns naturligtvis många sätt att betrakta den och ur flera synvinklar är den säkerligen presenterad allt enligt mallen. Men eftersom Bea Uusma är så fångad av Andrée-expeditionen och särskilt frågan om vad dödsorsaken var för August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel, de tre män som reste mot Nordpolen i en luftballong, en resa som gick fel på de allra flesta möjliga sätt, så blir jag det också. Hennes närapå besatthet smittar av sig och därmed känns det för mig nästan plågsamt att hon inte delar med sig av exakt allting hon får reda på.

Jag läste ut boken samma dag som jag påbörjade den. Slutsatsen är ändå att Bea Uusma i sitt ihärdiga efterforskningsarbete inspirerar till att följa sina egna besattheter, till att inte ge upp. Paradoxalt nog eftersom Andrées ballongexpedition nog är ett exempel på en fanatism som slutade allt annat än bra.

8 saker du aldrig skulle våga

Jag har läst en del ungdomsböcker på senare tid. Jag har alltid varit intresserad av hur tonåren skildras för tonåringarna själva, antagligen för att jag själv aldrig kände igen mig i den typen av litteratur när jag var yngre.
I regel tycker jag att ungdomsböcker står och stampar på samma plats med samma förväntningar på innehåll. Det finns en del undantag så klart, ett aktuellt exempel är Gunnar Ardelius roman Vill ha dig så illa som gavs ut i höstas och som, förutom att den vill något nytt i det litterära tilltalet till ungdomar, vinner mycket på att ta sin målgrupp på allvar, låta alla känslor få finnas och ta plats.

Idag avslutade jag Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga. Det är en bok som vill väl. Samtidigt är det en bok som det går att invända en hel del mot.
Ambitionen verkar ha varit att skriva en bok för tonårstjejer som handlar om hur tjejer borde stå upp för varandra. Det är en sympatisk ambition och jag vill inte säga att de misslyckas, snarare går budskapet fram alldeles för tydligt. Författarna struntar helt enkelt i en del av gestaltningen och väljer att skriva läsaren på näsan för att ingen ska missa vad det handlar om. Känns för amatörmässigt för två så pass etablerade författare.
En annan sak man kan ha åsikter om är det feministiska budskapet. Jag är all in för den tematiken men tycker att den slår snett här, åtminstone på sina ställen. För samtidigt som en av de fyra tjejerna det handlar om, uttryckligen ifrågasätter om man kan vara feminist när man rakar benen, så tillåts de fyra protagonisterna håna sina två klasskamrater, av kvinnligt kön, för att de "skämmer ut sig" genom att sjunga Uti vår hage på avslutningsbalen. Det där med att tjejer ska stå upp för varandra gällde visst bara vissa utvalda?
De manliga karaktärerna ges inte särskilt många sympatiska drag. Visst, alla kvinnor vet hur hopplösa högstadiekillar är att samverka med och det skulle varit ett starkt argument för det här tjejgänget att hålla sig borta från dem och ägna uppmärksamheten åt varandra. Detta sker inte. Kanske skulle jag köpa att Lisa drömmer om att hångla med playern Daniel Knutsson om hon faktiskt argumenterade för sin sak, men nästan varje reflekterande monolog hos huvudpersonerna låter sig avbrytas med meningar som "orka tänka på det" eller liknande. För mig är det den direkta motsatsen till att ta sin målgrupp på allvar.
Jag vill ge författarna ett plus i kanten för ambitionen, men nej, det hade inte skadat att tänka igenom idén ta ett varv till.

Barnkolonin

Jag har läst ett stort antal skräckromaner skrivna för barn och ungdom det här året. Det är en alltid uppskattad genre kanske främst för barn i mellanåldern, och har väl ökat ytterligare i popularitet sedan den okrönta drottningen av barnrysare Ingelin Angerborn började etablera sig. Angerborn har skrivit sex stycken böcker med skräcktema och jag har självklart läst hela bunten, detsamma har nog hela befolkningen i min kommun som innehar en ålder mellan 9 och 12.
Men det finns en spökbok skriven av en helt annan författare som jag håller som en av de bästa, och det är Kerstin Lundberg.Hanhs bok Skuggan i väggen. En mycket sympatisk liten historia om "hur vi behandlar varandra", som Bokjuryn skriver på sin hemsida.
Därför blev jag självklart väldigt intresserad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn också kom ut med en rysare för ungdomar. Den heter Barnkolonin och förväntningarna växte ännu mer när jag såg att den av Bokjuryn utsetts till årets bästa ungdomsroman. Det bara måste bli bra!
Det blev inte bra.
Jag ställer mig helt oförstående till att Barnkolonin varit så populär bland unga läsare att den hamnade till och med på en bättre plats på Bokjuryns lista än självaste Förr eller senare exploderar jag. Förutom att de två böckerna är helt skilda åt till genre och historia så skiljer de sig också på punkten att medan John Green ville skriva något nytt så gottar sig Lundberg Hahn i gamla klyschor.
Vad mig bekommer är Barnkolonin en trist, seg och oengagerande historia om några tonåringar som uppfyller varje fördom om hur tjejer är beroende av sina mobiltelefoner och alltid griniga, och hur killar bara har kompisar som skämtar om porr. Själva spökhistorian funkar, men imponerar inte, slutet bjuder inte på många fler svar än de som är absolut nödvändiga. En del saker är riktigt obehagliga men följs upp dåligt eller inte alls.
Jag tyckte ett tag att det var så illa att jag gav upp, och då är jag en sådan person som sällan ger upp mitt i läsningen, men sedan tog jag upp boken igen i hopp om att det ändå skulle bli bättre. Det blev bättre men bara hjälpligt.
Jag har så klart inte kunnat låta bli att fundera över hur en och samma författare lyckats skriva både den rysare jag tycker bäst om och den jag tycker allra sämst om. Kanske finns förklaringen i att hon med Barnkolonin sökte en ny målgrupp, eller den att hon valde att ha en kille som protagonist istället för en tjej, som i Skuggan i väggen.
Jag sitter inte på några svar. Jag vet bara att jag blev väldigt besviken.