Liten

Jag har på senare dar skaffat mig ytterligare en litterär tatuering!
Denna gång gick jag ner lite i åldrarna, från Jane Eyre till Stina Wirsén.
Jag har alltid älskat Stina Wirséns illustrationer, hon skapar helt enkelt direkt oemotståndliga figurer.
Just denna som numer pryder min kropp är hämtad från Stinas samarbete med Brottsoffermyndigheten, boken Liten. Jag tycker att det är ett av hennes sötaste men också karaktärsstarka små djur.
Jag hälsar Liten välkommen till att spendera resten av mitt liv med mig!

Vattnet drar

Gästrikland är Sveriges mest bortglömda landskap,
har jag sett Madeleine Bäck uttala sig i någon intervju efter hennes bokdebut Vattnet drar tidigare i vår.
Jag tänker att hon kan ha rätt.
Därför är det fint att hon låter sin bok utspela sig just där, i hennes hemtrakter, kring Hofors, Storvik, Sandviken och Gävle. Hon är noga med detaljer, vägnamn och platsbeskrivningar. Som en liten upprättelse för det lilla, bortglömda landskapet.
Det är också i mångt och mycket det som jag tycker om med Vattnet drar. Annars är jag faktiskt inte särskilt imponerad.

Det ska sägas att texten är skriven med ett väldigt driv. Trots att jag inte fäste mig särskilt vid varken texten eller karaktärerna.hade jag svårt att lägga ifrån mig boken.
När jag sedan läst klart efter mer eller mindre sträckläsning, var jag dock väldigt osäker på vad det var jag hade fått ta del av.
Den har lanserats som en skräckroman för unga vuxna. Jag tycker båda kategoriseringarna går att ifrågasätta.
Skräcken känns sekundär. Det som framförallt framhålls är skildringen av samhället, av hur snett det gått för så många av människorna som bor där, vilka makter det är som egentligen styr. Hos polisen blir man inte trodd. Ska man tjäna pengar är det snarare på hembränt och stölder än att hoppas på ett arbete. Bruket är inte längre något framtidshopp.

Vi får följa flera röster, det våldsamma ungdomsgänget, Krister som har lite för bra hand med djuren, journalisten som plågas av sommartorkan, Beata och Celia som försöker liva upp tillvaron så gott det går med fester och engångsligg.
Jag vet inte om det är trots eller på grund av denna mångfald som jag får känslan av att boken inte handlar om någonting som helst, trots sin omfattning på omkring 400 sidor.

Vattnet drar ska vara första delen i en trilogi. Jag vet inte vad nästa del ska handla om och jag är inte särskilt intresserad heller. Min relation till var och en av karaktärerna känns avslutad och handlingen begrep jag inte ens i första delen. Det kan hända att jag läser bok två av ren nyfikenhet men det är ingenting jag kommer gå och längta efter.

Vinterfolket

Jag har varit ute på resa.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.

Som jag tidigare skrivit om har jag nyligen läst Stephen Kings Jurtjyrkogården utan att vara särskilt imponerad. Den relativt nyutkomna Vinterfolket har en liknande historia, den största skillnaden mellan dem är att Vinterfolket faktiskt är bra.

Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.

Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.

Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.

Stephen King

Nu är det nytt år och jag har återgått till att läsa precis vad jag vill, inklusive manliga författare. En annan sak som jag förbjöd mig själv från förra året var att läsa om böcker som jag redan läst tidigare. Jag är nämligen en sådan som gärna läser böcker flera gånger, ibland för att de helt enkelt är så pass bra, men också för att jag tycker om att veta vad jag får.
Ett annat trick, för att komma ifrån den ovanan, är att läsa böcker man på andra vägar vet hur de slutar. Som att man har sett filmatiseringen, till exempel.

Jag har på mitt jobb fått ansvaret för skräckhyllan. Därför är min värld ganska kantad av skräckromaner nu för tiden, det är det jag sysslar med hela dagarna. En ypperlig tillvaro. Men trots att utvecklingen har gått stadigt framåt den senaste tiden så har jag fortfarande läst pinsamt få rysare. Dags att råda bot på detta, tänkte jag, och lånade hem Stephen Kings beryktade Jurtjyrkogården.

Jag har läst en av Kings romaner tidigare - The Shining - och tyckte hyggligt bra om den. Men framför allt har jag vuxit upp med de otaliga filmatiseringarna som har gjorts efter hans böcker. Jag har en mycket längre historia som skräckfilmsfantast än som skräckromanintresserad, att jag skulle läsa böckerna slog mig inte förrän helt nyligen. Så gick just Jurtjyrkogården på tv för inte alls länge sedan och jag tänkte att jag kanske faktiskt ska ta mig an den litterära upplagan. Det sägs ju faktiskt vara det otäckaste som Stephen King någonsin skrivit, även enligt honom själv.
Sagt och gjort.

Detta kan ju verka tjatigt. Men på framsidan av upplagan av Jurtjyrkogården som jag lånade hem från jobbet uttalar sig Marcus Birro om att King är en av de bästa författarna idag. Varför just Birro är i position att utnämna dessa framgår inte. Efterordet är skrivet av John-Henri Holmberg, som jag inte känner till, som lovprisar författarens förmåga att få oss att känna igen oss i och sympatisera med karaktärerna.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske krävs en man för att identifiera sig med Louis Creed, huvudpersonen i Jurtjyrkogården. Jag tycker inte alls att han är särskilt sympatisk, snarare ointressant och emellanåt gnällig. En sådan där frun måste fråga om det verkligen kommer gå bra att han stannar hemma och passar yngsta barnet medan hon är och handlar. En sådan som dricker öl med grannen varje kväll medan resten av familjen reder sig på egen hand.

Karaktärerna är det viktigaste för mig både när jag läser och skriver, därför har jag svårt att bortse från det faktum att jag faktiskt inte bryr mig om dem, förutom nämnda granne, särskilt. Dessutom tycker jag att det är en ganska dålig bok rent textmässigt. Samt att jag kämpar med att förstå exakt vad som är så otäckt att King från början - enligt efterordet - inte ens ville ge ut den.

Jag förstår däremot varför den har blivit en av Stephen Kings mest säljande böcker, jag förstår dragningskraften i att dessa vedermödor som förekommer i boken drabbar en helt vanlig familj som hade kunnat vara vem som helst av oss, och historien är ett ganska intressant tankeexperiment. Dessutom förstår jag att King har brutit marken för alla de efterkommande skräckförfattarna, så jag ska inte avfärda honom så enkelt. Men att få ansvaret för skräckavdelningen på jobbet har också fått mig att inse hur många författare som inte är Stephen King det finns. I framtiden ska jag ägna mig åt dessa istället.

Manliga författare

Jag har under hösten läst ganska många böcker.
Någonstans kring oktober-november slumpade det sig så att jag läste ett flertal manliga författare i följd. Missförstå mig inte, det är inte alls en ovanlighet att jag läser böcker som är skrivna av män, min fördelning brukar utan ansträngning hamna på ca 50/50. Men just den här gången så var flera av böckerna jag läste efter varandra så tydligt skrivna av män. Grabbiga, liksom.
Jag kan ta ett visst mått av grabbighet, naturligtvis. Särskilt när den är ett medvetet inslag, som jag nog tolkar att det är i den första av dessa böcker jag läste, nämligen Rörelsen av John Ajvide Lindqvist. Det betyder dock inte att jag inte reagerar på den och tycker att den är aningen i vägen.

Än värre blev det när jag sedan plockade fram Onda boken av Kaj Korkea-aho, en bok jag dessutom sett fram emot att läsa. Där kändes grabbigheten inte alls reflekterad, utan snarare som en spegling av författarens världssyn, där kvinnor är statister och funktioner och män inte kan säga en enda mening utan att få med åtminstone ett par könsord. Att läsa sådana böcker som kvinna får mig att känna mig exkluderad, förbisedd och det är tämligen obehagligt.

När jag sedan läste Färjan av Mats Strandberg, som jag inte tänker beskylla för att vara grabbig, men som jag ändå inte alls tyckte om, så bestämde jag mig för att sluta läsa manliga författare. Inte för alltid, men för resten av året. Ett par månader så där, det borde man ju klara.

Man klarar av det, kan jag intyga, men det har inte varit helt enkelt. Främst för att det faktiskt utkommer böcker skrivna av män hela tiden som jag blir sugen på att läsa, sådana det talas om och sådana det är lång kö på på biblioteket och som man är glad om man får tag på över huvud taget. Jag måste erkänna att jag inte följt det slaviskt, kanske framför allt för att jag gärna går på känsla när jag väljer vilken bok jag vill läsa, och helst inte följer rationella beslut. Så det har varit en utmaning. Å andra sidan har jag fått läsa en del kvinnliga författare som jag är verkligt glad över att jag stiftat bekantskap med, inte minst det polska geniet Olga Tokarczuk som jag hoppas få anledning att återkomma till längre fram.

När det nya året börjar ska jag släppa läsandet helt fritt igen. Jag ser fram emot det, och jag ser fram emot att hitta nya manliga författare som faktiskt skriver för mig. Också.

Jag, Earl och tjejen som dör

Sen jag skrev mitt förra inlägg som handlar om ungdomslitteratur och hur jag ogillar vissa trender inom den kanske man borde tänka att jag har ägnat mig åt att läsa andra saker, sådant jag faktiskt gillar.
Det har jag också, till viss del, men jag har också lyckas smyga in ytterligare några av just den typen av böcker som jag borde undvika.
Det handlar till viss del om masochism men mest om att jag ändå vill hänga med lite grann i utgivningen av ungdomsromaner och då måste jag ändå läsa åtminstone en del av det som andra läser och som röner lite uppmärksamhet.

Trots allt känner jag mig ganska övertygad om att den kvicka ungdomslitteraturens dagar är över inom en snar framtid, jag har nämligen kommit över några stycken väldigt sorgliga och allvarstyngda böcker från tonårshyllan den senaste tiden - nästan så att det börjar kännas som nästa grej. Död och sorg som inte behöver slätas över med humor. Jag hoppas att det är så, för det är så jag tycker bäst om ungdomsböckerna.
En annan sak som får mig att tro att vindarna håller på att vända är att jag precis har läst Jag, Earl och tjejen som dör (mer känd under den bättre rimmande engelska titeln Me, Earl and the dying girl).
Och det är något av det sämsta som jag har läst på mycket länge.

Det går att argumentera för att jag redan var negativt inställd till boken redan innan jag började läsa den just eftersom den ingår i den där genren jag ogillar. Men jag tror och hoppas att jag hade haft samma åsikter om den när i livet jag än hade läst den. För det är verkligen skräp.
Förutom att författaren helt tydligt spelar på myten "om jag bara har med en cancersjuk tjej i min bok så kommer ingen märka att det inte finns nån story" (kan vi snälla avliva den föreställningen, en döende tjej är inte så förblindande som författare tror) saknas det allra mesta.
Jag har i vanlig ordning läst boken på svenska och jag kunde märka att det var något i översättningen som glappade lite men det förklarar inte tillräckligt mycket (tyvärr).

Det enda som verkligen finns, tätt duggande och evigt inbankande, är misogyni. Så många skämt som är på bekostnad av hela det kvinnliga könet, oupphörliga anspelningar på att tjejer är något sjukt märkligt som ingen normal människa (LÄS: MAN) kan förstå sig på och otroligt objektifierande. Den där döende tjejen har inte mycket större roll i texten än som funktion för huvudkaraktären att tycka oändligt synd om sig själv.
Det var ganska motbjudande läsning, rent ut sagt. Men något har jag fått lära mig om killar genom den här boken också faktiskt. De är helt sjukt besatta av sina könsorgan. Och att likna diverse saker vid spermier.

Att språket är ansträngt "lättsamt och skojigt" och att gestaltningen är hopplöst frånvarande är knappast något jag behöver gå in närmare på, det var en kass bok rakt igenom och om inte hela genren känner att Jag, Earl och tjejen om dör, för övrigt skriven av Jesse Andrews som jag av hela mitt hjärta hoppas håller sig borta från litteraturen hädanefter, var dödsstöten för den här underkategorin så är det helt klart dags för mig att byta intresseområde.

Ungdomslitteratur

Det finns en trend jag verkligen inte gillar.
Jag kommer inte komma med någon alldeles ny spaning nu, men jag tänker skriva om den ändå eftersom det aldrig verkar ta slut.
Det som är bra med trender annars är just det, att de tar slut. Gillar man den inte så kan man lugnt luta sig tillbaka, förvissad om att den snart kommer bytas ut mot en ny. Fast om man verkligen, verkligen inte gillar den så kan ju väntetiden så klart kännas oändlig. Jag vet inte om det är det stadiet jag upplever nu eller om det faktiskt rör sig om en allt för långvarig trend.
Det handlar om ungdomslitteratur, i synnerhet amerikansk sådan. Och allt är John Greens fel.

Ända sedan John Green slog igenom på riktigt, med Förr eller senare exploderar jag, som slog hela världen med häpnad av anledningar jag själv inte riktigt listat ut, så har den amerikanska ungdomslitteraturen svämmat över av romaner som försöker vara kvicka. (Eller på engelska: witty).
Det kan vara roligt. Ibland. I mindre doser. Till en början. Men nu börjar jag bli galen på detta. Förutom att John Green fortsatt skriva en massa böcker som ska vara smarta och kluriga och roliga på samma gång så har många följt i hans spår.
Jag läste för några veckor sedan en visserligen fantastisk ungdomsbok av Benjamin Alire Saenz, men det var bra nära att jag gav upp efter inledningen av just det skälet att den försökte vara så smart-rolig att jag nästan kvävdes. Dock var det ett exempel på en bok som faktiskt räddade upp sig själv lite senare. Jag fick av en kompis ett lästips på författaren E. Lockharts senaste bok, Den ökända historien om Frankie Laundau-Banks. Strök den från att-läsa-listan när jag såg att hon beskrev som en kvinnlig John Green.
Min kollega på biblioteket där jag jobbar läste i somras Jandy Nelsons då nyutkomna bok Jag ger dig solen och tyckte att jag borde läsa den vid något tillfälle. Sedan dess har den ständigt varit utlånad, men idag påbörjade jag läsningen av den.

Jag kom tre sidor innan jag tröttnade.
Det kan hända att det här egentligen är en fantastisk bok, lika mycket som E. Lockharts böcker kan vara helt förträffliga. Det är bara det att jag inte orkar fler kvicka, språkligt kluriga ungdomsböcker.
Kanske framförallt för att det aldrig flyter på, jag blir alltid så plågsamt medveten om skrivprocessen, hur författarna ansträngt sig, jag kan inte förlora mig i texten som något självständigt. Men lika mycket för att det så tydligt är en vuxens röst, det känns aldrig som en trovärdig skildring för hur, i detta fall, en trettonåring tänker. Det skapar en sådan distans.

Jag menar inte att ungdomsböcker alltid måste handla om sorg eller problem, en text kan vara rolig utan att försöka vara fyndig, kan vara underhållande utan att vara ansträngd. Fast inte de senaste åren tydligen. Jag får väl fortsätta vänta.