Expeditionen - min kärlekshistoria

Några dagar innan nyårsafton inhandlade jag Bea Uusmas bok Expeditionen - min kärlekshistoria. Jag hade tänkt läsa den stora, påkostade illustrerade versionen men nu blev det istället pocketutgåvan, främst för att den fanns så tillgänglig på Pocketshop Arlanda och jag behövde något att läsa på resan. Bokpärmens fram- och baksida var fulla av översvallande positiv kritik. Jag hade redan bara hört gott om den, för att inte tala om att den för lite mer än ett år sen vann Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har aldrig tvekat om att jag kommer gilla den.

Jag tycker mycket om Expeditionen, men det är inte främst texten jag tycker om. Snarare är det att texten alls finns som jag gillar. Texten är skriven enbart på grund av författaren Uusmas egen extrema nyfikenhet i frågan om vad de tre deltagarna i Andrée-expeditionen dog av. Jag tilltalas mycket av det personliga drivet i efterforskningarna, särskilt som de är utomordentligt påkostade både vad det kommer till pengar, tid och engagemang. Det är få stenar Bea Uusma inte vänder på, det finns inga platser hon inte besöker för att få reda på allt det hon vill få reda på, allt ifrån museiarkiv i Gränna till egentligen oåtkomliga öar i Norra ishavet.

Det är en fin text. Det enda jag egentligen har att invända mot boken är att den skulle kunna bestå av så mycket mer. Varför redovisas till exempel inte mötena med de dödas efterlevande släktingar? Jag vill veta mer om hennes metoder, följa henne mer på djupet i hennes sökande efter svar. Det kan vara en fråga om förväntningar, jag betraktar Expeditionen som en form av reportage (fast ett subjektivt sådant) och därmed förväntar jag mig också full redovisning av fakta. Expeditionen - min kärlekshistoria är inte särskilt lätt att kategorisera, den är snarast en form av essä, en blandning mellan fakta och personliga åsikter och tolkningar. Det finns naturligtvis många sätt att betrakta den och ur flera synvinklar är den säkerligen presenterad allt enligt mallen. Men eftersom Bea Uusma är så fångad av Andrée-expeditionen och särskilt frågan om vad dödsorsaken var för August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel, de tre män som reste mot Nordpolen i en luftballong, en resa som gick fel på de allra flesta möjliga sätt, så blir jag det också. Hennes närapå besatthet smittar av sig och därmed känns det för mig nästan plågsamt att hon inte delar med sig av exakt allting hon får reda på.

Jag läste ut boken samma dag som jag påbörjade den. Slutsatsen är ändå att Bea Uusma i sitt ihärdiga efterforskningsarbete inspirerar till att följa sina egna besattheter, till att inte ge upp. Paradoxalt nog eftersom Andrées ballongexpedition nog är ett exempel på en fanatism som slutade allt annat än bra.

8 saker du aldrig skulle våga

Jag har läst en del ungdomsböcker på senare tid. Jag har alltid varit intresserad av hur tonåren skildras för tonåringarna själva, antagligen för att jag själv aldrig kände igen mig i den typen av litteratur när jag var yngre.
I regel tycker jag att ungdomsböcker står och stampar på samma plats med samma förväntningar på innehåll. Det finns en del undantag så klart, ett aktuellt exempel är Gunnar Ardelius roman Vill ha dig så illa som gavs ut i höstas och som, förutom att den vill något nytt i det litterära tilltalet till ungdomar, vinner mycket på att ta sin målgrupp på allvar, låta alla känslor få finnas och ta plats.

Idag avslutade jag Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga. Det är en bok som vill väl. Samtidigt är det en bok som det går att invända en hel del mot.
Ambitionen verkar ha varit att skriva en bok för tonårstjejer som handlar om hur tjejer borde stå upp för varandra. Det är en sympatisk ambition och jag vill inte säga att de misslyckas, snarare går budskapet fram alldeles för tydligt. Författarna struntar helt enkelt i en del av gestaltningen och väljer att skriva läsaren på näsan för att ingen ska missa vad det handlar om. Känns för amatörmässigt för två så pass etablerade författare.
En annan sak man kan ha åsikter om är det feministiska budskapet. Jag är all in för den tematiken men tycker att den slår snett här, åtminstone på sina ställen. För samtidigt som en av de fyra tjejerna det handlar om, uttryckligen ifrågasätter om man kan vara feminist när man rakar benen, så tillåts de fyra protagonisterna håna sina två klasskamrater, av kvinnligt kön, för att de "skämmer ut sig" genom att sjunga Uti vår hage på avslutningsbalen. Det där med att tjejer ska stå upp för varandra gällde visst bara vissa utvalda?
De manliga karaktärerna ges inte särskilt många sympatiska drag. Visst, alla kvinnor vet hur hopplösa högstadiekillar är att samverka med och det skulle varit ett starkt argument för det här tjejgänget att hålla sig borta från dem och ägna uppmärksamheten åt varandra. Detta sker inte. Kanske skulle jag köpa att Lisa drömmer om att hångla med playern Daniel Knutsson om hon faktiskt argumenterade för sin sak, men nästan varje reflekterande monolog hos huvudpersonerna låter sig avbrytas med meningar som "orka tänka på det" eller liknande. För mig är det den direkta motsatsen till att ta sin målgrupp på allvar.
Jag vill ge författarna ett plus i kanten för ambitionen, men nej, det hade inte skadat att tänka igenom idén ta ett varv till.

Barnkolonin

Jag har läst ett stort antal skräckromaner skrivna för barn och ungdom det här året. Det är en alltid uppskattad genre kanske främst för barn i mellanåldern, och har väl ökat ytterligare i popularitet sedan den okrönta drottningen av barnrysare Ingelin Angerborn började etablera sig. Angerborn har skrivit sex stycken böcker med skräcktema och jag har självklart läst hela bunten, detsamma har nog hela befolkningen i min kommun som innehar en ålder mellan 9 och 12.
Men det finns en spökbok skriven av en helt annan författare som jag håller som en av de bästa, och det är Kerstin Lundberg.Hanhs bok Skuggan i väggen. En mycket sympatisk liten historia om "hur vi behandlar varandra", som Bokjuryn skriver på sin hemsida.
Därför blev jag självklart väldigt intresserad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn också kom ut med en rysare för ungdomar. Den heter Barnkolonin och förväntningarna växte ännu mer när jag såg att den av Bokjuryn utsetts till årets bästa ungdomsroman. Det bara måste bli bra!
Det blev inte bra.
Jag ställer mig helt oförstående till att Barnkolonin varit så populär bland unga läsare att den hamnade till och med på en bättre plats på Bokjuryns lista än självaste Förr eller senare exploderar jag. Förutom att de två böckerna är helt skilda åt till genre och historia så skiljer de sig också på punkten att medan John Green ville skriva något nytt så gottar sig Lundberg Hahn i gamla klyschor.
Vad mig bekommer är Barnkolonin en trist, seg och oengagerande historia om några tonåringar som uppfyller varje fördom om hur tjejer är beroende av sina mobiltelefoner och alltid griniga, och hur killar bara har kompisar som skämtar om porr. Själva spökhistorian funkar, men imponerar inte, slutet bjuder inte på många fler svar än de som är absolut nödvändiga. En del saker är riktigt obehagliga men följs upp dåligt eller inte alls.
Jag tyckte ett tag att det var så illa att jag gav upp, och då är jag en sådan person som sällan ger upp mitt i läsningen, men sedan tog jag upp boken igen i hopp om att det ändå skulle bli bättre. Det blev bättre men bara hjälpligt.
Jag har så klart inte kunnat låta bli att fundera över hur en och samma författare lyckats skriva både den rysare jag tycker bäst om och den jag tycker allra sämst om. Kanske finns förklaringen i att hon med Barnkolonin sökte en ny målgrupp, eller den att hon valde att ha en kille som protagonist istället för en tjej, som i Skuggan i väggen.
Jag sitter inte på några svar. Jag vet bara att jag blev väldigt besviken.

Thornfield hall nästa!

Ibland tatuerar jag mig! Det senaste tillskottet i min samling av målningar i huden är denna hagtornsgren. Jag kallar den min Jane Eyre-tatuering och är faktiskt den första av mina tatueringar som har ett litterärt motiv. Jag funderade en stund på att välja en gren från ett kastanjeträd istället eftersom ett sådant har en central roll i just Jane Eyre, men fastnade för hagtornen till slut då hagtornen är vanlig i England och kan representera min kärlek till landet och litteraturen på ett mer vidsträckt sätt. Jag måste säga att jag är mer än nöjd!

Himmelstrand

Redan tidigt i John Ajvide Lindqvists roman Himmelstrand förstår man att det inte kommer finnas en naturlig förklaring.
Det finns inget sätt att komma undan, att fyra husvagnar från samma campingplats i närheten av Trosa plötsligt förflyttats till en värld där ingenting, inte ens solen, existerar förutom en evighetslång gräsmatta, går inte att förklara bort i en handvändning.
Det är en bra premiss för att skapa skräck.
Ajvide Lindqvist placerar från första sidan sina karaktärer i en värld som han själv har skapat helt och hållet och som läsare känner man sig lika utlämnad som karaktärerna till författarens vilja och nycker. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, att släppa kontrollen över allt.
I den sollösa världen försöker karaktärerna kartlägga resurserna, gränserna och varandra. Tar gräsmattan verkligen aldrig slut? Är de säkra på att innehavarna av husvagnarna är de enda som befinner sig där? Och hur ska de förhålla sig till varandra?

Jag är inget generellt fan av John Ajvide Lindqvists litteratur, vilket jag tidigare skrivit om, men jag tycker väldigt mycket om hans tidigare roman Människohamn som jag har läst upprepade gånger. Det jag kanske främst gillar med den boken är vardagligheten, hur skräcken letar sig in i det vanliga livet. På så vis är Himmelstrand en motsats, här är det snarare vardagslivet som måste uppstå ur skräcken. Det finns saker som kvarstår även när de kastas ut i det okända, vardagliga behov som skär sig mot den situation de befinner sig i men som kanske av just den anledningen blir mer betydelsefulla.
Det funkar. Jag gillar Himmelstrand, kanske främst för absurditeten. Titeln är lånad av låtskrivaren Peter Himmelstrands efternamn, vars låtar är de enda som spelas från radioapparaten i världen med den oändliga gräsmattan. Varför då, kan man fråga sig. Inget svar är bättre än något annat.

Självfallet blir ingenting enkelt. Kampen för att hitta tillbaka till den vanliga världen är hård och kantad av deras innersta rädslor. Det finns inget sätt att förutsäga historien. Och det är kanske min starkaste skräck.

Böcker som har påverkat mig

Det har cirkulerat en liten uppgift på facebook som går ut på att man ska lista de böcker som påverkat en mest. I uppgiften ingår också att man inte ska tänka efter för länge, att det ska vara böcker som dyker upp relativt enkelt när man funderar på saken.
Jag har ju läst otroligt många fantastiskt bra böcker, men just det där ordet "påverka" får mig att vilja tänka efter noggrannare. Det känns som ett stort ord. Vilka böcker har gjort mig till den jag är? Några titlar är helt självklara. Här följer ett gäng:

Dvärgen - Pär Lagerkvist. För att min svensklärare lånade ut sitt privata exemplar av den till mig när jag gick i åttan eller nian och det var som att öppna en helt ny värld för mig. Dittills hade jag mest läst ungdomsböcker eller mer samtida vuxenromaner och det här med klassiker eller stilistiska romaner var okänt för mig. Även att boken behandlar så många plan, det finns den konkreta handlingen och de tvivelaktiga karaktärerna, det finns ett fantastiskt språk och det finns en filosofisk frågeställning. Vad är ondska? Dvärgen är fortfarande en av mina starkaste läsupplevelser och frågan är om den inte kommer vara svårslagen lång tid framöver.

Drömfakulteten - Sara Stridsberg. För att min kollega sa åt mig att läsa den i samband med att den vann Nordiska rådets litteraturpris 2007. Jag var inte ens sjutton år. Jag hade aldrig hört om vare sig Sara Stridsberg eller Valerie Solanas innan och jag var helt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva. Jag har Drömfakulteten att tacka för både ett litterärt och ett feministiskt uppvaknande. Jag tänker mig att den person jag är idag startade där. Att jag aldrig hade kunnat bli samma person utan att först ha läst Drömfakulteten. Det är stort.

SCUM manifesto - Valerie Solanas. En direkt följd, naturligtvis. En aning provocerande kanske, men hela min feministiska identitet skapades där och då. Jag blev starkare och säkrare. Jag blev också förtvivlad och förvirrad. Jag blev glad och förundrad. Jag blev förbannad. Det är inte ofta så många känslor skapas ur så få sidor.

Om en pojke - Nick Hornby.  En avvikare på listan till synes kanske. Faktum är att Om en pojke är den bok (vuxenroman alltså) som jag har läst flest gånger. Eftersom jag är en sådan där nitisk person som skriver upp varje gång jag läser ut en bok, så har jag kunnat räkna efter. Tretton gånger har jag läst den. På tio år. Under mina tidiga tonår hittade jag svaren på alla livets frågor i just den här romanen. Anledningen är helt enkelt den att jag skapade en väldigt stark kontakt till alla karaktärerna. De var mina allra bästa vänner med alla sina fel och brister och jag kände att jag hörde ihop med dem. Kanske även min Englandskärlek grundas här, hela boken utspelar sig i London och första gången jag var i London upptäckte jag staden genom de referenser jag fått med mig från Om en pojke.

Jane Eyre - Charlotte Brontë. För att jag fortfarande kunde bli förvånad över hur starkt man kan identifiera sig med en bokkaraktär som skapats över 150 tidigare. För att jag sällan uppslukats så totalt av en påhittad persons öde, för att jag aldrig ville släppa taget om henne. För att jag sen jag läste Jane Eyre tidigare i år vill bli sedd som just det, någon som har läst Jane Eyre. Någon som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan som en starkare och bättre person. För att jag har två olika utgåvor av boken i bokhyllan, plus en tekopp med Jane Eyre-motiv. Allt för att alla ska se. Att jag är en sån som har läst Jane Eyre.

En lista över de allra bästa böckerna jag har läst skulle mycket enkelt kunna bli längre. Och inte lika relevant att motivera kanske. Jag hoppas att listan över böcker som har påverkat mig också kommer att bli längre, det är en fröjd att formas genom konsten. Att utvecklas som person och kunna gå tillbaka och peka Där! Det var där det hände!

Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.