The Grand Budapest Hotel

För några dagar sedan var jag på bio och gottgjorde det misstag jag begick för ett par år sedan när Moonrise kingdom gick upp på svenska biografer och jag tog veckor (månader?) på mig innan jag tog mig i akt och faktiskt såg den.
Detta skulle naturligtvis inte upprepas.
Därför var jag mycket bestämd över att när Wes Andersons nya film skulle upp på biograferna, skulle jag se den på premiärdagen.
Sagt och gjort.
Jag kan inte nog säga hur höga mina förväntningar var. Förvisso har jag blivit besviken över hans senaste två filmer. Men när jag såg rollistan till The Grand Budapest Hotel, som den nya filmen heter, kunde jag inte komma på ett enda sätt detta skulle kunna gå fel på.
Jag ska inte säga att alla mina favoritskådisar är med i Budapest Hotel men jag kan nästan säga att alla som är med i den är mina favoritskådisar. Jag menar, Jeff Goldblum, Bill Murray, Jude Law? Vem baxnar inte inför dessa namn i en och samma film. Inte nöjda? Jag kan fortsätta: Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton. Willem Dafoe, Owen Wilson, Tom Wilkinson. Jason Schwartzman.
I stort sett skulle ETT av dessa namn vara nog för att få mig intresserad av en film. Allihopa på samma gång? Till slut blev jag nästan rädd att det skulle kunna bli för mycket av det goda.
Och det faktiska resultatet?
Den enda invändningen jag kunde komma på var att när Bill Murray och Jeff Goldblum äntligen spelar i samma film borde man passa på att ge dem lite mer utrymme.
Efter de relativa besvikelserna i och med Den fantastiska räven och Moonrise Kingdom är The Grand Budapest Hotel ett rejält steg framåt och uppåt. Jag älskar den här filmen. Jag kommer antagligen aldrig älska något lika mycket som till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life aquatic, men jag har vant mig vid den tanken.
Jag älskar den här filmen för att den bejakar både mitt intellekt, min barnslighet, min nostalgiska läggning, min svarta humor.
Jag älskar den eftersom den får mig att våga lita på Ralph Fiennes igen, efter ett par blåsningar.
Jag älskar den eftersom jag vet att jag aldrig hade kunnat komma på något av det här och jag är glad över att det finns någon annan som har gjort det istället. Det är berikande att få bekräftelse på att allting inte måste vara stöpt i samma gamla form för att få finnas och bli omtyckt.

Å andra sidan kan jag inte skriva om den här filmen utan att beröra genusperspektivet. Det finns ungefär tre tusen karaktärer i den här filmen varav ett par av dem är kvinnliga. En upphöjs för sin "renhet", en försvinner ur bilden tidigt i intrigen.
Det är direkt orimligt. Det går inte att ta i försvar. Det är tröttsamt att det ens måste påpekas och nej, det är inte svårare att skriva kvinnoroller än mansroller. Kvinnor är ej exotisk varelse man först måste avkoda och förstå sig på innan man kan skriva in henne i en film. For fuck sake Wes.

Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.

Min pappa Ann-Christine

Jag har precis gått igenom en massa förändring i mitt liv. Jag är inte så förtjust i förändring och har fått kämpa lite grann med att hålla humöret och hoppet uppe. Mitt i den kampen kom det in en ny bok på jobbet.
Min pappa Ann-Christine. 
Jag har läst Ester Roxbergs tidigare bok Antiloper och tyckte den var bra men inte jättebra (det jag mest kommer ihåg är att den utspelar sig i Växjö, riktigt vad som händer där i Småland minns jag dock inte så bra). Det var alltså inte därför jag började läsa Min pappa Ann-Christine en tråkig jobbkväll när det inte fanns så mycket att göra, utan för ämnet.
Min pappa Ann-Christine handlar alltså om författarens egen pappa som i högre ålder kom ut som transvestit.
Bokens perspektiv är subjektivt på ett insiktsfullt sätt, den ska ha varit ett sätt att få distans till händelsen som har påverkat hennes liv till stor grad. Jag tycker att man få känslan av att hon verkligen vill förstå, vill älska sin pappa förutsättningslöst, trots att det är svårt.
Ester är vuxen när pappan berättar. Men det är något han har burit med sig nästan hela livet och det ändrar dotterns sätt att se på sin uppväxt, sin egen identitet.
För mig är det en vacker text i korta kapitel. En text som blev en stöttepelare i mitt liv när det också ändrades, om än på helt andra sätt. Känslorna vid förändring är kanske desamma vilken sorts förändring det än rör sig om, jag vet i alla fall att igenkänningsfaktorn var hög under min läsning av Min pappa Ann-Christine. Men jag är ganska övertygad om att man kan finna det vara fin och tankeväckande läsning bara som den är också. En stark rekommendation.

Jag ringer mina bröder

I ett tidigare inlägg skrev jag om min relation till Jonas Hassen Khemiri. Jag hade då precis köpt och läst hans senaste bok Jag ringer mina bröder.
Nu har jag även sett dramatiseringen.
Det är som alltid med Jonas texter, oerhört drabbande, han tar inga omvägar kring det som ska sägas. Dramatiseringen är väldigt trogen romanen, denna hyfsat tunna bok som handlar om reaktioner i kölvattnet efter självmordsbombaren i Stockholm för ett antal år sedan.
Jag minns att när bombdådet skedde reagerade jag inte nämnvärt. Det är lite som när jag var med om en mindre jordbävning när jag sov på ett hotell i Köpenhamn, jag vaknade av att hela marken skakade, tänkte Oj, var det en bomb? och somnade om direkt. På morgonen var det nästan glömt.
För hur ska man egentligen reagera på bombdåd?
Karaktärerna i Jag ringer mina bröder ger oss några exempel. En självmordsbomb är visserligen inte vilken bomb som helst, och särskilt inte här i vårat dittills skyddade land, och karaktärerna är inte vilka som helst heller. De är "dom där".
Pjäsen och boken handlar egentligen inte alls om någon bomb.
Texterna handlar istället om det samhälle vi lever i, där vi bär runt på kollektiv skuld, där varje individs handling leder till bestraffning för en hel folkgrupp.
Ett samhälle där vi delas upp i folkgrupper.
Hassen Khemiri skräder inte orden när karaktärerna i Jag ringer mina bröder pratar om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det är de här människorna det påverkar, helt vanliga personer som bara vill gå till Clas Ohlsson och byta ett borrhuvud ifred.
Det är inte en slump att de två raderna bakom mig i teatersalongen är ockuperade av en gymnasieklass. Lika lite som att det var en slump att halva salongerna de gånger jag såg Hassen Khemiris tidigare pjäs Fem gånger gud bestod av högstadieelever. Och kanske kan man lära sig någonting av det man ser på scenen. Och kanske är det till och med meningen.
Men framför allt hoppas jag att alla som går från salongen när pjäsen är slut tillåter sig själva att även känna något.

Vad jag tyckte om pjäsen? Fantastisk, så klart. Så värmande att publiken inte riktigt ville sluta applådera eftersom skådespelarna verkligen gjorde en otroligt bra insats.

Syskonen Shebly och Shima Niavarani gjorde en utmärkt insats i uppsättningen av Jag ringer mina bröder på Stockholms stadsteater

Brott och straff

Jag har en vän som är en smula elitistisk när det kommer till kulturkonsumtion. Han har för vana att av princip undvika sådant som folk i allmänhet tycker om, och söka upp det som är mer svårtillgängligt.
I tonåren var hans favoritbok Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Eftersom jag visste, eller kanske egentligen misstänkte, att han läste de stora ryska romanerna för att skilja sig ur mängden snarare än för att han faktiskt uppskattade dem, lyssnade jag aldrig på hans hyllningstal till dessa böcker.
Just nu, på litteraturkursen, läste vi Brott och straff. Det är första gången jag läser den. Jag har av någon anledning alltid tänkt mig att det skulle vara en roman svår att bryta sig in i, ta till sig och förstå. Som att det skulle vara ett mycket väl inslaget paket och någonstans där i mitten döljer sig en historia om skuld och död. Jag hade helt fel.
Brott och straff gömmer visserligen en del tankegångar som kanske tåls att analyseras av litteraturvetare, men de är snarare precis i tiden för när den var skriven och antagligen inga hemligheter för den tidens läsare. Brott och straff är 1800-talets topplistedeckare, en sann bladvändare. Och faktiskt ganska bra. Som vanligt är litteraturen hopplös att granskas ur ett genusperspektiv och huvudkaraktären (men även ett par bikaraktärer) är så självupptagen att man hinner tröttna på honom några gånger under läsningens gång. Ändå är jag direkt positivt överraskad av att Brott och straff fängslade mig överhuvudtaget.

Apatiska för nybörjare

Förra veckan var jag och en vän på Stockholms stadsteater för att se pjäsen Apatiska för nybörjare, skriven av Jonas Hassen Khemiri (jag har tidigare skrivit om min relation till honom här). Jag gick dit med väldigt höga förväntningar. Som blev infriade.
Pjäsen bygger löst på journalisten Gellert Tamas bok De apatiska, som kom för några år sedan och handlar om de apatiska flyktingbarnen, som var en fråga i media tidigare under 2000-talet. Gellert Tamas har tidigare författat reportageboken Lasermannen som fick stor uppmärksamhet när den kom, och som jag precis lånat av en klasskamrat och läst innan De apatiska kom ut. Tamas kom också förbi min skola och pratade lite om den nya boken, det kändes således självklart att låna den på biblioteket så fort det gick (vilket i och för sig dröjde lite på grund av dess popularitet).
Frågan om de apatiska flyktingbarnen avhandlades och debatterades i media innan jag blev en sådan som började läsa morgontidningen. Den hade gått mig helt förbi - nästan - och att läsa De apatiska blev en omskakande upplevelse. Det är hemsk och drabbande läsning. Fast otrolig viktig och dessutom välförfattad.
Att ämnet intresserar författaren Jonas Hassen Khemiri är inte så förvånande, med tanke på att han ibland syns i debatter kring frågor om rasism och integration (ett hyfsat aktuellt exempel är ju texten Bästa Beatrice som publicerades i Dagens nyheter tidigare i vår). Det gladde mig också på förhand att just han kommit på att göra pjäs av Tamas bok eftersom jag sedan tidigare är ett fan av hans texter och inte minst pjäserna. Dessutom litade jag på att Khemiri skulle kunna göra temat rättvisa.
Jag kände igen mycket av Jonas Hassen Khemiris stil och metoder från tidigare pjäser i Apatiska för nybörjare, han har ett mycket eget sätt att strukturera i sina manus och även en särpräglad känsla för subtil humor som är återkommande. Det är fantastiskt bra. Stockholms stadsteaters uppsättning gav texten absolut rättvisa och skådespelarinsatserna särskilt från de kvinnliga skådespelarna Ann Petrén och Shima Niavarani var strålande. Det är sannerligen en av de bästa pjäsuppsättningarna jag har sett på mycket länge.
Jag ser nu fram emot att se dramatiseringen av Khemiris senaste bok Jag ringer mina bröder på stadsteatern i oktober!

Glasbarnen

När jag tidigare skrev att jag inte läst i stort sett någon skräcklitteratur överdrev jag en aning. Jag har kommit fram till det när jag på senare tid börjat läsa allt mer av den varan och börjat tänka tillbaka på tidigare erfarenheter.
Däremot har jag inte läst särskilt många skräckromaner som jag har uppskattat. Den enda jag minns på rak arm är John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att jag inte alls tyckt om hans tidigare böcker och inte brytt mig om att läsa de senare. För bara några veckor sedan läste jag den hyfsat nya boken Barnvakten av Hanna von Corswant, som trots sin ganska intressanta tematik haltar rejält i den litterära gestaltningen. Till exempel saknas en relevant upplösning och språket var direkt undermåligt.
Trots mina inte alltid så goda erfarenheter av just skräcklitteratur har jag kommit fram till att det är en genre jag skulle kunna tycka mycket om. Jag märkte det inte minst idag när jag läste en för barn skriven spökroman.
Kristina Ohlssons bok Glasbarnen är till att börja med en mycket lyckad roman för barn i åldrarna 9-13 år. Hon tar självklart barnens parti och perspektiv och håller sig hela tiden på rätt sida av gränsen till att låta berättelsen bli allt för läskig. Även bokens upplägg och de frågor som kommer upp är väl hanterade.
Jag är mycket övertygad om att jag skulle ha älskat Glasbarnen om jag läst den medan jag var i den ålder som boken riktar sig mot och även nu i betydligt högre ålder kan jag uppskatta den fullt ut. För när allt kommer omkring är en bra bok alltid en bra bok (samtidigt ska jag antagligen inte underskatta den faktor att jag från början intresserar mig för barnkultur).
Och det jag kanske mest är glad för med Kristina Ohlssons bok är att den låter mig få behålla hoppet om den svenska skräcklitteraturen och imorgon ska jag till biblioteket.