Böcker som har påverkat mig

Det har cirkulerat en liten uppgift på facebook som går ut på att man ska lista de böcker som påverkat en mest. I uppgiften ingår också att man inte ska tänka efter för länge, att det ska vara böcker som dyker upp relativt enkelt när man funderar på saken.
Jag har ju läst otroligt många fantastiskt bra böcker, men just det där ordet "påverka" får mig att vilja tänka efter noggrannare. Det känns som ett stort ord. Vilka böcker har gjort mig till den jag är? Några titlar är helt självklara. Här följer ett gäng:

Dvärgen - Pär Lagerkvist. För att min svensklärare lånade ut sitt privata exemplar av den till mig när jag gick i åttan eller nian och det var som att öppna en helt ny värld för mig. Dittills hade jag mest läst ungdomsböcker eller mer samtida vuxenromaner och det här med klassiker eller stilistiska romaner var okänt för mig. Även att boken behandlar så många plan, det finns den konkreta handlingen och de tvivelaktiga karaktärerna, det finns ett fantastiskt språk och det finns en filosofisk frågeställning. Vad är ondska? Dvärgen är fortfarande en av mina starkaste läsupplevelser och frågan är om den inte kommer vara svårslagen lång tid framöver.

Drömfakulteten - Sara Stridsberg. För att min kollega sa åt mig att läsa den i samband med att den vann Nordiska rådets litteraturpris 2007. Jag var inte ens sjutton år. Jag hade aldrig hört om vare sig Sara Stridsberg eller Valerie Solanas innan och jag var helt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva. Jag har Drömfakulteten att tacka för både ett litterärt och ett feministiskt uppvaknande. Jag tänker mig att den person jag är idag startade där. Att jag aldrig hade kunnat bli samma person utan att först ha läst Drömfakulteten. Det är stort.

SCUM manifesto - Valerie Solanas. En direkt följd, naturligtvis. En aning provocerande kanske, men hela min feministiska identitet skapades där och då. Jag blev starkare och säkrare. Jag blev också förtvivlad och förvirrad. Jag blev glad och förundrad. Jag blev förbannad. Det är inte ofta så många känslor skapas ur så få sidor.

Om en pojke - Nick Hornby.  En avvikare på listan till synes kanske. Faktum är att Om en pojke är den bok (vuxenroman alltså) som jag har läst flest gånger. Eftersom jag är en sådan där nitisk person som skriver upp varje gång jag läser ut en bok, så har jag kunnat räkna efter. Tretton gånger har jag läst den. På tio år. Under mina tidiga tonår hittade jag svaren på alla livets frågor i just den här romanen. Anledningen är helt enkelt den att jag skapade en väldigt stark kontakt till alla karaktärerna. De var mina allra bästa vänner med alla sina fel och brister och jag kände att jag hörde ihop med dem. Kanske även min Englandskärlek grundas här, hela boken utspelar sig i London och första gången jag var i London upptäckte jag staden genom de referenser jag fått med mig från Om en pojke.

Jane Eyre - Charlotte Brontë. För att jag fortfarande kunde bli förvånad över hur starkt man kan identifiera sig med en bokkaraktär som skapats över 150 tidigare. För att jag sällan uppslukats så totalt av en påhittad persons öde, för att jag aldrig ville släppa taget om henne. För att jag sen jag läste Jane Eyre tidigare i år vill bli sedd som just det, någon som har läst Jane Eyre. Någon som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan som en starkare och bättre person. För att jag har två olika utgåvor av boken i bokhyllan, plus en tekopp med Jane Eyre-motiv. Allt för att alla ska se. Att jag är en sån som har läst Jane Eyre.

En lista över de allra bästa böckerna jag har läst skulle mycket enkelt kunna bli längre. Och inte lika relevant att motivera kanske. Jag hoppas att listan över böcker som har påverkat mig också kommer att bli längre, det är en fröjd att formas genom konsten. Att utvecklas som person och kunna gå tillbaka och peka Där! Det var där det hände!

Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.

Förr eller senare exploderar jag

Jag läser Förr eller senare exploderar jag.
Ja, ja, jag vet - sist på bollen. Men jag har i ärlighetens namn inte varit särskilt sugen tidigare. Nu har jag inte haft något val eftersom min kollega stack den i händerna på mig och definitivt förväntar sig ett utlåtande när som helst.
Så jag läser den, på svenska, och använder därför den omdiskuterade svenska titeln när jag pratar om den.
Jag tycker inte om den.
Jag är själv inte särskilt förvånad över det, jag har aldrig förväntat mig att jag ska tycka om den. Samtidigt kan jag tycka att det är lite tråkigt att inte bli så där förälskad i boken som jag vet att många har blivit med just Förr eller senare exploderar jag.
Det finns många anledningar till varför jag inte fastnar för den, men den främsta är att den är för litterär. Den känns för skriven, för medveten om att den är en text. Det uppstår på det sättet en distans och jag har ingen tro genom berättelsen att det här skulle kunna hända på riktigt.
Det i sig är ganska märkligt eftersom det är hyfsat vardagliga händelser som skildras i boken, handlingen kan kokas ner till sjuk flicka möter pojke, de fattar tycke för varandra i olika takt och reser till Europa, däremellan citerar de poesi för varandra och är sarkastiska.
Det skulle kunna hända vem som helst. Ändå tror jag inte på ett ord av vad jag läser.
Något annat som stör mig, och som ofta stör mig, är att den är ganska klyschig. Det märks att författaren John Green gjort sitt bästa för att skriva en annorlunda bok (det är den ansträngningen som skapar distansen) men samtidigt är den proppfull av redan använda bilder för att skildra ung kärlek. Säkert med en stor dos medvetenhet, dock hjälper inte det. De är i vägen. Hela boken är i vägen för sig själv. Det skulle finnas betydligt mer effektiva sätt att berätta om cancersjuka som finner varandra vid livets både början och slut, så att jag dessutom skulle köpa det.
Å andra sidan verkar jag vara en av få svårflörtade så det får väl stå för mig.

Dracula

Min semester börjar lida mot sitt slut och jag ska om bara ett par dagar åter infinna mig på mitt biblioteksjobb. Jag ser fram emot det samtidigt som jag njutit mycket av att ha fått vara ledig de senaste fyra veckorna.
Jag har varit på resande fot i stor utsträckning men det har inte hindrat mig från att sitta i skuggan och läsa. Mitt viktigaste projekt den här semestern har varit att läsa Dracula.
Tidigare i år gav bokförlaget Trut ut en nyupplaga, i pocket, av Dracula, med så fint omslag att jag var tvungen att köpa den. Samtidigt kunde man köpa en tygkasse med samma motiv, som jag inte heller kunde låta bli. Jag var naturligtvis medveten om att om jag skulle kunna bära runt på tygkassen med gott samvete så var jag först tvungen att läsa boken.
Jag borde ha läst Dracula för länge sedan, jag vet. Det är en bokkaraktär och en historia som har fascinerat mig mycket genom livet, jag har sett dussintal filmatiseringar, jag har läst om författaren, varit i Dublin på Writers' museum. Men jag har inte läst Bram Stokers Dracula förrän nu.
De första sextio sidorna är fasansfulla, gastkramande. Advokaten Jonathan Harker befinner sig på greve Draculas slott i Transylvanien och allt märkligare saker inträffar. Man vill inte lägga historien ifrån sig för allt i världen.
Sen förflyttar vi oss, hamnar i Whitby i England. Vi introduceras till nya karaktärer, Jonathans fästmö och hennes umgänge i en stillsam by. Självklart händer underliga saker, men samtidigt glöms intensiteten och spänningen bort. Tyvärr för hela den kommande berättelsen, ungefär fram till de avslutande sidorna.
Romanen är fyra hundra sidor lång i min utgåva och i mycket stor utsträckning tycker jag att den är mycket långsam, tar alldeles för god tid på sig för att utveckla en historia, ett handlingsförlopp. Som läsare skulle jag med glädje hoppa över några av de tusen stycken karaktärerna ägnar åt att prisa varandra för deras godhet och mod, och gå lite mer direkt på historian.
Det är också förvånansvärt lite Dracula i Dracula. Jag är ju som sagt mycket intresserad av honom som litterär karaktär men jag får inte mycket av det intresset tillgodosett när jag läser boken.
Jag tycker att Bram Stokers roman, författad 1897, är ganska trevlig och åtminstone halvintressant, men den är för långsam och för snål. Jag är glad att jag äntligen har tagit mig igenom den, men också glad att lämna den till handlingarna. Tygkassen, däremot, kommer jag att bära med mig.

Klassiker

Jag har börjat läsa klassiker frivilligt.
Jag har läst många klassiker tidigare, inte minst med tanke på att jag ju gått Litteraturvetenskap på Stockholms universitet, men jag har inte gjort det med någon regelbundenhet och helt av fri vilja tidigare.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på att jag är litteraturintresserad biblioteksanställd. Men egentligen är det ju inte särskilt märkligt att man har olika preferenser. Jag älskar ju böcker, men min preferens inom litteratur råkar vara nytt och svenskt. Och barn- och ungdomslitteratur så klart. Klassiker ryms inte riktigt in där.
Det betyder inte att jag inte har uppskattat tidigare klassiker jag har läst, bara att jag inte prioriterar det. Jag tror att denna förändring beror mycket på miljön jag vistas i. Jag har inte haft en längre anställning på biblioteket där jag jobbar tidigare, även om jag jobbat där till och från i sju år. Sen handlar det nog om en liten gnista också, som blivit en hel eld. Att litteraturkursen jag läste för lite mer än ett år sen öppnade upp för att klassiker också kan vara bra och viktiga. Jag läste många av böckerna som ingick i kursen med glädje, inte bara (och ibland inte alls) med en känsla av "måsten" och "tvång". Och en del romaner visade sig ju vara helt annorlunda mot mina tidigare förväntningar på dem, något som väckte min nyfikenhet: hur många klassiker har jag monumentalt fel uppfattning om? De flesta säkerligen.
Det börjar kännas spännande istället för trist och ointressant. Den där världen av klassiker som ligger och väntar på att upptäckas även av mig.
Vem har egentligen sagt att man måste välja? Jag tänker ägna hösten åt att varva gamla klassiker jag lånar från jobbet med sprillans nya romaner jag inte kan låta bli att klicka "köp" på hos internetbokhandlarna.

Television

Det är jäkligt trist det här med att tv har så dåligt rykte. Att titta på tv ses som passivt, en icke-aktivitet. Jag vet inte om det är allmänt gällande, men det är så jag uppfattar attityden kring tv-tittande i mina umgängeskretsar. Och det är väldigt synd.
När jag surfar in på SVT Play och ser den långa listan med tillgängliga tv-program i olika genres, känner jag mig, för att använda ett slitet uttryck, rik.
När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som var väldigt allmänbildad och mycket bra på engelska. Naturligtvis hade hon fått det med sig i sina omgivningar under uppväxten, men en del av det hörde också ihop med att hon tittade väldigt mycket på tv. Det var faktiskt så jag blev presenterad för henne första gången jag träffade henne när jag kom ny till klassen. Att hon var klassens tv-expert.
Jag har också tittat rätt mycket på tv i mina dagar. En del av det har varit passivt, särskilt under perioder när jag inte har mått bra. Men mycket av det har också varit vida bildande, lärorikt och bidragande till min person.
En förklaring skulle kunna vara att den direkta associationen till tv-tittande hos de flesta är de där programmen som kanske inte främst sträcker sig mot tittarnas intellekt. Att tv-världens svar på glansiga tabloid-tidningar är det som poppar upp snabbast och kanske inte bidrar till att ge tv en image man vill bli förknippad med.
Allt detta är spekulationer naturligtvis. Men jag kan faktiskt inte komma på något enda argument mot just tv-tittande. Jag har läst rapporter om hur dåligt det är med stillasittande men jag har inte läst en enda rad som faktiskt säger att tv är dåligt.
Jag älskade Big brother när jag var tolv. Jag minns hur jag engagerade mig i deltagarna och faktiskt blev förkrossad när de jag hejade på åkte hem. Jag tror inte att Big brother bidrog till att göra mig till en bättre, smartare eller självständigare person men jag tror inte heller att det skadade mig. Jag tror att jag betraktade det på samma sätt som jag betraktar romaner idag. Jag vänder mig dit för att träffa karaktärer, att få historian om deras liv och få veta hur det går för dem.
Däremot är jag övertygad om att tv-serier, frågesportprogram, dokumentärer, underhållningsprogram som jag har sett sen dess har format mig till stor del till det positiva.
Därför har jag slutat neka till mitt digra tv-tittande och istället scrollar jag allt oftare genom utbudet i SVT play, funderar över vad jag vill addera till min person just idag.

Storbritannien

Jag har stor del av mitt liv tyckt om sådant som har engelskt ursprung.
Egentligen har jag gjort det utan reflektion, och själva tanken kom inte förrän för några år sedan när jag såg OS-invigningen från London på tv tillsammans med min pappa.
Invigningen skildrade Storbritanniens historia på ett visuellt och kreativt sätt och det slog mig hur mycket mer den brittiska historien tilltalar mig än till exempel den amerikanska, som är den man matas med mest. Det slog mig också att det faktiskt går att välja. Kanske är det inte möjligt att undvika den amerikanska kulturen helt och hållet, vilket jag för övrigt inte är intresserad av att göra, men det går att välja till andra kulturer.
Jag är en sådan som tycker om det jag kan relatera till. Att jag skulle fördjupa mig i en kultur som ligger långt ifrån min egen skulle säkert vara nyttigt men inte sannolikt. Det är helt enkelt England, eller kanske Storbritannien, jag har fallit för.
Det tog ändå flera år innan jag gjorde något konkret utav detta. Jag har förvisso älskat London sen jag satte min fot där första gången 2008 och tagit varje chans jag haft att återvända. Faktiskt bär jag ständigt en längtan efter att åka tillbaka till England. Men jag har inte fördjupat mig i England, dess historia eller kultur.
Faktum är att det inte hänt förrän nu.
För några veckor sedan samtalade jag och en kollega om att vilja resa i England. Det är något jag har velat länge. Han berättade att han funderade på att bjuda sin mamma på en resa till en trädgårdsmässa. Jag tyckte plötsligt att det blev jobbigt att prata om att resa dit utan att ha en utsikt till att faktiskt åka dit någon gång snart. För att bota längtan, åtminstone tillfälligt, gick jag för att leta reda på en brittisk klassiker att läsa. Det råkade bli Jane Eyre, den första brittiska klassikern jag kom att tänka på. Jag visste knappt vad den handlade om, bara grep den från hyllan i biblioteket jag jobbar på och började läsa den samma dag.
Jane Eyre är helt klart en av de absolut bästa böckerna jag har läst i mitt liv. Och sen jag började läsa henne har jag inte släppt tanken på att besöka Haworth, den lilla orten i Yorkshire var systrarna Brontë växte upp. Jag läste Svindlande höjder för ett år sedan och älskade den också, det känns väldigt nära och självklart att resa dit.
Jag har också bestämt mig för att konsumera mycket mer brittisk kultur än jag gjort tidigare. Eller i alla fall göra det mer medvetet - helt enkelt känna att jag väljer den.
Det är därför jag lyssnar på The Streets, det är därför jag räknar till fyra Virginia Woolf-romaner i bokhyllan, det är därför jag reser till Berlin för att se David Bowie-utställning, det är därför jag tränar på den brittiska accenten, det är därför jag dricker flera koppar te om dagen. Det är därför jag söker på hagtornsbilder på internet för att hitta den perfekta bilden att tatuera in på armen för att minnas Jane Eyre och Svindlande höjder och vad de har startat hos mig.