Moralisk panik

Har nu gått två veckor på min kurs på Göteborgs universitet. Många av föreläsningar har handlat om ämnet ur ett historiskt perspektiv och vi har då börjat någonstans på 1800-talet och jobbat oss fram till industrialiseringen i mitten/slutet av det århundradet.

Och jag kan bara konstatera att det är sådan himla tur att jag inte levde då. Jag hade fått sådan otrolig panik av alla förändringar. Jag menar, jag har tidigare skrivit om mitt motstånd till den nya tekniken som utvecklas idag men det är ju INGENTING om man jämför med allt som hände då.

Det är ju en överdrift att säga att allt under industrialiseringen skedde precis samtidigt men det är ändå obegränsad utveckling under begränsad tid - typ. 

Vi har även pratat om moralisk panik, ofta handlar det om de vuxnas extremt överdrivna reaktioner mot de företeelse som ungdomarna skapar. Moralisk panik kännetecknas av att reaktionen inte alls motsvarar hotet eller faran som företeelsen utgör (ett återkommande exempel under föreläsningarna har varit att de unga i början av 1900-talet började besöka dansbanor) men jag är hundraprocentigt säker på att jag skulle tillhöra gruppen som bröt ut i full panik om jag levde under den tiden. Och kanske kommer göra även i den tid jag faktiskt lever i. 

För det är så läskigt med saker som inte är som de var förr. Jag kan inte låta bli att tänka så. Jag kan däremot se till att jag är medveten om att det är så jag tänker och kanske försöka lugna mig lite och tänka på vad som är det värsta som kan hända. 

Trots min förändringsrädsla måste jag få framhålla att jag klarat min flytt till en helt ny stad och börjat en helt ny form av utbildning i en helt ny boendesituation med bravur. Är mycket stolt över mig själv för att allt har gått så bra hittills. 

Och kanske någon gång kan jag börja vänja mig vid att det enda som är beständigt här i livet är förändringen.

Undantaget

Visst är det bästa som finns en bok som fungerar som underhållning men ändå behandlar ett allvarligt ämne?
Så tänkte jag när jag började läsa den danska psykologiska thrillern Undantaget av Christian Jungesen.
Lite kortfattat handlar boken om fyra kvinnor som jobbar på Danskt center för information om folkmord, och en dag mottar två av dem hotbrev. Först tänker man att de är skickade av någon av krigsförbrytarna som de skrivit artiklar om i jobbet, men kan de vara helt säkra på det inte är någon i betydligt närmare kretsar som är avsändaren? Misstankar höjs, spänningen på arbetsplatsen trappas upp mer och mer och mystiken tätnar.
Det är en liten bok i den bemärkelse att den utspelar sig inom en snäv krets av personer och platser. Den handlar bara om de här kvinnorna, den cirkulerar nästan bara kring centret för information om folkmord. Jag tycker om den typen av böcker som inte svävar ut i komplicerade härvor i de politiska korridorerna eller börjar inkludera allsköns människor.
Det är dock en stor bok räknat till antal sidor. Den är över femhundra sidor lång. Jag brukar hata att läsa långa böcker eftersom jag hela tiden har känslan av att inte komma framåt i dem, men det var inte fallet med Undantaget, den var tvärtom väldigt snabbläst. Men den behöver inte femhundra sidor för att berätta sin historia. Efter halva boken blir intrigen betydligt sämre, man tröttnar och vill helst komma till slutet, för konflikterna som skapas mellan kvinnorna är idel upprepningar, bara med skillnaden att de uppstår mellan två nya parter.
Kanske är anledningen till att jag som läsare tröttnar den att det blir alldeles för stor fokusering på vem som har skrivit hotbreven. Det som egentligen är intressant med Undantaget är karaktärerna i den och relationerna mellan dem. Man vill veta mer om dem! Mer om Ibens upplevelser i Kenya, mer om Camillas barndom, mer om dem allihop.

När slutet väl kommer är det ett bra slut, man slipper bli besviken. Och under tiden man har läst har man också fått nya insikter om folkmord och ondska. Jag kan inte hävda att det som skrivs om brott och psykologiska test i Undantaget är fakta - för det vet jag ingenting om och det är ju trots allt en roman - men jag känner ändå att jag har lärt mig någonting av den.

Böcker.

Flyttar till Göteborg om två dagar.
Jag ska bo i en möblerad lägenhet som jag bara har tillgång till december ut så det är liksom ingen idé att ta med sig särskilt mycket saker. I stort sett är allt jag verkligen behöver mina kläder, men man vill ju gärna ta med sig några personliga tillhörigheter för att känna att det verkligen är man själv som bor där. Till exempel tar jag gärna med mig några böcker. Det blir ju gärna böcker jag redan har läst och vet att jag tycker om eftersom det bara är dem jag kan vara säker på representerar mig och får mig att känna mig som hemma, böcker jag inte har läst är ju mest en chansning. Så eftersom böckerna inte är något livsnödvändigt att ta med sig gav jag mig själv en kvot på tio stycken. Tio böcker är en mycket liten procent av alla böcker jag äger. Böcker är en väldigt stor del av mitt liv och min identitet. Inte nödvändigtvis att läsa dem, i alla fall inte endast. Jag vill mest bara ha dem omkring mig. Jag trivs aldrig bättre än när jag blir tvungen att stapla böcker i högar på skrivbordet eller nattduksbordet för att de ska få plats överhuvudtaget.
Så det smärtar verkligen att jag inte kan ta med precis varenda en av mina böcker. Inte för att jag tror att jag skulle läsa dem, inte för att det på något sätt vore praktiskt eller nödvändigt. Men de är lite grann en del av mig. Och jag längtar och ser fram emot den dagen jag ska flytta någonstans och bli kvar där en längre tid så att mina böcker kan få följa med.

Musik // The National

En del saker vet man att man kommer tycka om redan innan man har upplevt dem.
The National's album High violet var en sådan sak för mig,
min pappa beställde hem skivan från internet och jag spelade den i min farmors ganska formidabla stereo och behövde bara lyssna på de inledande tre sekunderna av första låten för att veta att jag skulle älska hela skivan. Och så blev det!
Det där var två år sedan, jag blev tvungen att köpa mig ett eget exemplar av High violet (ja, jag är en sådan som fortfarande köper fysiska skivor - om de är riktigt bra) och det blev utan tvekan det album jag spelade mest under 2010.
Eftersom jag är en periodare när det kommer till musik så brukar jag lyssna väldigt intensivt och ofta på ett album eller en låt eller ibland en artist under en kortare tid och sen helt tröttna och glömma bort den. Ibland glömmer jag till och med bort vad det var jag tyckte var så bra med musiken efter att jag totalt har spelat sönder den.
Med musik som är bra på riktigt, alltså inte sånt jag tycker om utan sånt som ÄR bra - det finns sådan musik som höjer sig över åsikterna - händer inte det. Jag kan lyssna på den jättemycket under en period och sedan lägga undan skivan för att ta fram den ett halvår senare och fortfarande tycka att det är extremt bra. Det händer inte ofta men det händer. Ofta hör jag eller förstår jag redan från början om jag har hittat sådan musik.
(Det finns också sån musik som följer med under långa perioder, flera år, som jag bara lyssnar slentrianmässigt på eller som jag tycker om att ha som bakgrundsmusik och så men det är inte samma sak).
För mig som är väldigt ointresserad av musik som hantverk och totalt omusikalisk själv är det en stor grej när jag hittar ett band som håller. För jag är inte den som gärna upptäcker ny musik, helt enkelt för att jag inte har intresset. Jag lyssnar gärna på sådant som jag har en föraning om vad det är för något och upptäcker sällan något helt nytt. När jag ändå gör det är det ofta någon annan som gjort grovjobbet, som luskat fram det först och sedan rekommenderat det.
Jag sitter i denna stund och lyssnar på High violet och tycker att det är extremt bra. Den passar inte alla sinnesstämningar eller alla tillfällen. Men jag vet att jag alltid (eller för lång tid framöver) kommer se det som ordentligt bra musik.

Queen

Eftersom jag har ägnat en del av den senaste tiden med att titta på handboll, och de i OS handbollsarena envisas med att konstant spela We will rock you, tänkte jag skriva lite om min relation till Queen.
Inte för att jag kan skryta med att den är särskilt tight, även om det är någonting som ibland spelas i här i huset.
Jag älskar Freddie Mercury. Jag har ingen aning om varför, kanske för att han var bög snygg cool och duktig. Men jag gillar inte Queen.
Grejen med Queen är att jag tänker att jag tycker om dem. Det skulle liksom passa mig att lyssna på dem och jag kan få för mig att tänka att den där Bohemian rhapsody är väl en riktigt bra låt eller jag kanske ska ta och lyssna lite på We are the champions.
Dock varje gång jag sätter igång någon Queen-låt upptäcker jag att jag inte alls tycker att det är bra, något jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer ha tillfälle att lära mig det, för oundvikligen glömmer jag bort faktumet att jag faktiskt inte gillar Queen så fort låten är slut. Det är ren och skär förnekelse, som någon slags överlevnadsinstinkt som slår helt fel.
Egentligen vet jag inte varför jag så gärna vill tycka om Queen, jag är rätt okej med allt det andra jag inte tycker om men som ändå antagligen hade givit mig mer anseende om jag föredragit.
Men jag tycker om tanken på Queen. Jag tycker om att andra tycker om Queen. Jag tycker om att det har funnits något som Queen.
Men jag har väldigt svårt att stå ut med att det i handbollsarenan oupphörligen måste spelas Queen.

Det påminner om äventyr

Delar av min släkt på pappas sida härstammar från Danmark. Min farmor är född där och både min pappa och min faster känner en tillhörighet till Danmark som de har fört vidare till mig och min bror. Det förvaltas till exempel genom att vi gemensamt åker till Danmark åtminstone en gång om året, på sommaren.

Vi brukar hyra ett hus på Nordsjälland i en by på landet precis vid havet, det är ofta en av sommarens höjdpunkter. För jag älskar att vara i Danmark! Jag kan inte påstå att det känns som ett hemland på samma sätt som Sverige men det känns definitivt som mitt land på något sätt, som att jag hör hemma där också. Jag är en av väldigt få i min umgängeskrets som faktiskt förstår det danska språket. Det kommer sig inte bara av att vi brukar vara där rätt ofta, utan lika mycket genom att vi aktivt tar del av den danska kulturen. 

Vi bilar alltid ner till Danmark på sommaren och eftersom vi är rätt många tar vi alltid två bilar. Vi har gjort det så många gånger att det uppstått rutiner kring det. Jag brukar till exempel alltid åka med i min pappas bil. 

Det finns en dansk musiker som heter Poul Krebs. Pappa brukar jämföra honom med Ulf Lundell, jag skulle gärna lägga till Ulf Lundell korsat med Peter Lemarc, för det finns en snällhet hos Poul Krebs som definitivt inte finns hos Ulf Lundell. Han är en sådan där folklig musiker som alla kvinnor över fyrtio önskar att de var gifta med eftersom han verkar så gemytlig, som sjunger om kärleken och vardagslivet. 

Min pappa lyssnar på Poul Krebs. Jag tror att alla danska föräldrar lyssnar på Poul Krebs. Jag kan inte påstå att jag har växt upp med hans musik men jag och pappa brukar alltid spela hans skivor när vi kommit till den danska sidan av sundet på våra bilfärder, det är tradition. 

Jag tycker om Poul Krebs för att jag förknippar honom så starkt med min pappa och våra resor, det betyder mycket för mig. Vi har till och med sett honom live på Tivoli i Köpenhamn en gång för många år sedan. 

Poul har skrivit tre låtar som handlar om Johnny och Jennifer, två personer som träffas efter att ha brutit upp från sina tidigare liv. I två av låtarna sjunger han meningen Det minder lidt om eventyr, alltså Det påminner om äventyr. Det framkommer inte riktigt men det verkar vara namnet Jennifer han syftar på, att det är det som påminner om äventyr, men det spelar inte så stor roll. Jag tycker bara meningen är otroligt fin.

För jag ser mina och pappas bilresor, våra Danmarks-resor, som något som påminner om äventyr. Som barn var de definitivt det, jag minns allting som i ett spännande töcken. 

Jag tycker så mycket om meningen och alla associationer jag får av den att jag har tänkt tatuera in den på armen. Jag har länge tänkt att jag någon gång vill tatuera in en text och när jag lyssnade på låten tidigare i somras kändes den klockren och jag bestämde mig på stående fot. Den ska stå på danska, Det minder lidt om eventyr, för jag känner mig stolt och glad över att få känna att jag tillhör också det landet. Jag tänkte slå till snart efter sommaren.

Och hoppas att varje gång jag ser tatueringen på armen, ska jag påminnas om att livet nog är meningen att vara lite som ett äventyr. 

Smärtpunkten

Idag läste jag ut Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten.
Liksom Tobias Barkmans Jakten på en mördare, som jag skrev om tidigare, är Smärtpunkten en reportagebok om ett svenskt mordfall. Denna gång polismorden i Malexander, eller framför allt omständigheterna kring dem.
Bokens undertitel är "Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander", och tydligare kunde man inte vara för detta är precis vad boken handlar om.
Jag är glad över bokens tydlighet för min förkunskap om detta var inte stor. Året jag flyttade till min nuvarande bostadsort i Södertörn, 2004, rymde Tony Olsson från anstalten Hall utanför Södertälje. Det misstänktes att han gömde sig i en sommarstuga någonstans i skogarna häromkring och i ett par dagar svävade polishelikoptrar över vårat bostadsområde och trakterna kring det innan han hittades, inte allt för nära min bostad. Sedan dess och tills nu har begreppet 'polismorden i Malexander' varit ett uttryck helt utan sammanhang för mig. Det rådde Smärtpunkten och Åsbrink bot på.
Det är lätt för mig att jämföra boken just med Barkmans Jakten på en mördare eftersom jag läste ut den så pass nyligen och det är en av få kriminalreportage jag har läst. Men trots att böckerna placerar sig i samma genre är de så olika att en jämförelse ändå blir överflödig.
Jag har ingenting att klaga på gällande Smärtpunkten. Trots att det var tio år sedan morden när boken utkom 2009 känns ämnet fortfarande aktuellt. Inte grävandet i själva mordfrågan, men boken är skriven med sådan bredd att den får mig att reflektera över långt mer än en specifik händelse. Reportaget tar i största utsträckning upp frågor om skuld, ansvar, ideologi och konsekvenser.
Alla får komma till tals. Alla olika teorier tas upp i ljuset. Elisabeth Åsbrinks egna reflektioner underlättat arbetet med att ta åt sig av informationen som presenteras.
Det är tung läsning. Den är tung eftersom det inte går att värja sig från den. Jag kan inte tänka att det hon skriver om bara gällde den där gången för tio år sedan. Det som tas upp i boken händer nu precis utanför mitt fönster (bildligt talat, vill inte bli missförstådd här).
Att läsa Smärtpunkten av Elisabeth Åsbrink känns inte bara viktigt utan i stor grad nödvändigt.